- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeandra årgången. 1880 /
37

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

»Jag förstår mig inte på mig sjelf», snyftade hon, »jag har
ett så styft sinne, så jag vållar dig bara sorg. Ibland tycker
jag, att det är du, som är för god för mig.»

»Har en skulla hört tocket prat förr», sade Jan Petter helt
förlägen, för så behändig hade han aldrig förr sett Kari. »Du
skall se, att bara du kan vara mig trogen, så nog blir det bra
med allt annat. Men är du säker på dig sjelf i den punkten?»

»Jag tänker det går an att fresta på», sade Kari, som redan
fullkomligt återvunnit sin sjelfbeherrskning och nu smått
skämdes öfver sin svaghet.

»Jag tror, jag ska helsa ett tag på farmora», sade Jan
Petter.

»Asch, hvad är det värdt, hon har för resten redan somnat.»

»Ja, men det faller mig ändå så för, att jag ville se henne.
Jag tycker hon är som en god ande, som bådar tomtebolycka.
Mången brödbit har hon stuckit åt mig i sin da’r, då jag
valen liten väse utan huld eller skydd, och mången gång torkade
hon vid sin spiseleld mina genomblöta kläder, då jag kom ute
från landsvägen. Hon har varit godhjertader i hela sin tid,
farmora.»

»Jag tycker helst du skulle glömma bort den tiden, då du
strök utefter vägarna, och hvad godhjertenheten beträffar, så har
hon inte kommit långt med den för egen del», mumlade Kari
sakta nog, när hon gick framför honom uppför gångstigen, men
han hörde det. »Kanske en ändå kommer längst m’cd den till
slutet», sade han.

När lian kom in i stugan, fick lian igen sitt humör. »God
qväll farmora», sade han, i det han hurtigt gick fram till sängen.
»Hur lefver verlden med er?»

»Tackar som frågar, det krallar som vanligt.»

»Se hur välsignadt solen skiner på er. Ni ser just ut, som
ni hade en gullkrans om pannan.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1880/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free