- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeandra årgången. 1880 /
38

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

»Nu kommer du med dina tokiga påhitt igen, Jan Petter»,
sade gumman och log. .

»Jag ville bara bjuda er godnatt i qväll, farmora», sade han,
i det han tog hennes hand, »och önska er ett långt lif», och i
det han böjde sig ned öfver henne, hviskade han: »Vill ni lofva
att hålla dörren öppen för mig, när helst jag kommer?»

»Det vill jag, Jan Petter.»

»Och vill ni tala for mig, om det skulle behöfvas, och jag
inte kan göra det sjelf? Vill ni fälla ett godt ord för mig, ni
farmora ?»

»Du behöfde väl inte bess om det inte, du Jan Petter. Jag
brukar inte lasta nå’n på baken jag, allra minst dig.»

»Så Guds fred med er då, farmora, och heder och tack ska
ni ha;» han skakade trohjertadt hennes hand och gick ut till
Kari, soin stod qvar på förstuguqvisten.

»Hvad det är vackert en töcken här qväll», sade han: »hvad
verlden är nöjsam att lefva i, och hvad alla menniskor äro
vänliga och beskedliga.»

»Det kan väl vara si och så med det ibland.»

»Nej, inte för mig te minstingens. När jag kommer i
gårdarna med min lästknippa, så ropar di på långt håll:
»välkommen på dig, Jan Pettei». och när jag går min väg, så skriker
di: »Kom snart igen, for det blir riktigt långsamt efter dig, Jan
Petter.»

»Ja, det är du det. Det är inte alla, som stå så i gunsten
som du.»

»Ah pytt; men ser du, det är en så välsignad sak att ha
ett lätt sinne och ett godt samvete. Att vara ung och glad,
stark och frisk och dertill ha en käraste och så kunna sjunga
se’n, det är något det. Men nu skall jag väl gifva mig af, och
du skall väl ge mig litet resekost på vägen,» tillade han, i det
han skälmaktigt nöp henne i örat.

»Det vet jag visst. Det tog du dig olofvandes nere vid brunnen.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1880/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free