- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeandra årgången. 1880 /
52

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

aldrig upptinar. Landet är rikt på metaller serdeles i uralska
bergen, der guldgrufvor finnas, och der man äfven hugger de
skönaste ädelstenar i verlden. Detta arbete förrättas för det
mesta för statens räkning af ryska fångar, hvilka blifvit
förvisade till dessa ödsliga nejder. Oaktadt daglig sträng
visita-tion, då arbetarne återvända till sina kaserner, är det svårt
att förekomma försnillningar, och det har händt, att de största
och dyrbaraste stenar blifvit på detta sätt undansnillade och
först genom underliga omständigheter kommit i den
europeiska marknaden. Vanligen tjena dessa stölder de stackars
fångarne till ingen nytta, ty det hör till sällsyntheterna, att.
någon enda undgår det rysliga ödet att lefva och dö i dessa
dystra isiga trakter.»

»Tig pojke», sade Jan Fetter och slog hammaren i lästen
så det klang i stugan. »Det der förstår du inte. Du får vara
hemma från skolan i morgon och slippa lexan i dag.»

»Hvad går åt dig far?» sa Kari, »ska du snäsa pojken pa
det viset? Du rakt skrämmer lill Anna, och det är så olikt dig.»

»Lägg bort strumpan Kari och följ mig ut. Du kan ge
mig påsen, som jag gaf dig att gömma på vinden för länge
se’n.»

Hon lydde honom, men hon vardt så svag på benen, och
det var då icke hennes sed.

»Var snälla nu barn och samsas, medan vi är borta», sade
hon i dörren. »Ha ett öga på de små, Erik du.»

Han gick mycket fort, och han flåsade, det hörde hon.
Han stannade icke förr, äu han kom ned till sjökanteD, just på
det stället der granarne stå som tätast, der satte han sig ned
på stenhällen. Iian satt länge med hufvudet lutadt i händerna,
och månskenet lyste så klart, att hon tyckte, att hon kunde ha
räknat barrena på träden öfver dem.

»Vi ha varit gifta i åtta år nu, Kari», sade han till

sist.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1880/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free