- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeandra årgången. 1880 /
55

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

55

Petter, men kanhända att mitt fåfängliga sinnelag har förtjent
det. Du säger du kan göra mig till den rikaste qvinna i
landet. Liksom jag aktade sådant ett skapande grand nu mera!
Nej aldrig skall hvarken jag eller någon af mina röra detta
guld, som varit en förbannelse för vårt fattiga hem. Ut med
dig, du lede troll, på djupet dit du hör», sade hon häftigt, resande
sig och med kraftig hand slungande påsen långt ut i vattnet,
»och kunde jag så visst lösa ditt sinne, Jan Petter, så skulle jag
inte akta att kasta mig sjelf efter; ja,» fortsatte hon, vändande sig
om emot honom med sina högtidligt allvarsamma drag skälfvande
af rörelse, »kunde jag få dig tillbaka, husbonden min, sådan
som du var, när vi skiljdes vid brunnen, så skulle sjelfva
stugan få brinna ned till grunden denna samma natt, och jag
skulle glad ge mig ut kring bygden med dig och barnena
mina.»

Han stod bredvid henne rak och hög. Hans ansigte var
uppåtvändt, det var ett uttryck deröfver, som hon aldrig
glömde.

»Herre Gud, Kari, kärestan min», sade han sakta, »jag tror
trasten sjunger.»

De stodo länge tysta — allt var så obegripligt stilla
omkring dem. Det var han, som först talade. »Jag tror, Kari,
att jag qvistar af till bys — jag behöfde ha hem litet
sulläder,» sade han.

»Men du får lof att låta mig titta till barnen ett litet tag
först», sade hon.

»Du kan allt stanna hos dem i qväll, stackars små kräk.
Jag frestar väl på att gå ändå.»

»Det är väl aldrig ditt all vare?» sade Kari med låg röst.

»Jo jo men är det så.»

De skiljdes åt på landsvägen. Alla, som mötte honom
allena, vände sig om och sågo efter honom, men han nickade
åt hvar och en och gick hurtigt på.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1880/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free