Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
yttre arbetet ensamt handling och det andligas uttryck, poesien,
dådlöshet? Kan då menskligheten ens för detta yttre arbetes
utförande umbära idealernas bärkraft, och är det icke denna,
som lyfter tidehvarf öfver tidehvarf? Skulle denna kraft
kunna sägas vara borta ur vår tids verkligheter, när alla de
föremål äro qvar, i hvilka den i alla tider innehållits? Hvad
betyda de former dessa tidsförhållanden ikläda sig, när de
dock danas af samma lidelser, förhoppningar och krafter, som
evigt förblifva poesiens ingifvelser? Har icke poesien alltid
haft till uppgift att genomtränga ytan, för att finna enheten
i mångfalden? Och är verkligen vår tid mera orolig, mera
sammansatt än någon annan, så innebär detta blott högre
uppgifter för skalden, som skall kunna ana hvart de eviga
makterna i menniskan drifva henne genom nutidens oro.
Tiden är icke kall: »inom ett aftonsamqväms tidsmått förbrukas
ofta af oss mera sann lidelse än af Roland och alla hans
kämpar». Tiden är icke vorden nyttans träl; påstår skalden
detta, saknar han sjelf skaldens syn för den närliggande
verkligheten och för dennas sanna mått, sedt på afstånd; en sådan
skald »skulle funnit sjelfva Kung Arthurs borg ledsam, som
dennes hofskalder otvifvelaktigt gjorde». »Skalden är demokrat»
säger Aurora och uttalar dermed samma tanke som Mrs
Brow-ning sjelf i »The dead Pan», den att han sviker sin uppgift
om han i förnäm likgiltighet gent emot samtiden suckar
efter det förflutna. Han skall hvila så innerligt sluten till
tidens hjerta, att han kan lyssna till dess oroliga slag och tyda
den af tidsmedvetandet kända, men ofta ej förstådda längtan,
som i dem klappar.
E. B. B. erkänner att skalden, som går före sin tid, ofta
måste känna sig ensam i denna, men denna ensamhet är hans
storhet och hans kallelse: lian skall stå högre än sin samtid
för att kunna lyfta den till sig, ban skall gå några steg före
sitt folk för att gå framtiden till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
