Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Ack, för mitt hårda sinnes skull, du gråtit tår på tår,
men nog förlåter du ditt barn, förrän hon hädangår.
O, kyss mig! — 1 din ögonvrå står tåren, stor och klar–
Nej; gråt ej, sörj ej, moder min; du eger Effie qvar!
Och om jag kan, jag komma skall ifrån mitt hvilorum
och sväfva kring dig, moder inin, fast osedd då och stum:
Jag hör er tala, älskade, och ser er, dyra två —
rätt ofta, när I anen minst, jag gästar eder så.
God natt, god natt! och när en gång jag somnat — du förstår —
och du har sett dem bära bort min svarta, tysta bår,
till grafven får ej Effie gå, förrn den är sommargrön —
Ack, hon skall bättre bli än jag — din ålders tröst och lön!
Min räfsa, moder, och min röck i arf jag Effie ger;
jag räfsat slut för längese’n och spinner icke mer.
Men hälsa henne, moder min, att vattna min rabatt
och sköta om resedorna och rosen, som jag satt.
God natt, o moder, väck ditt barn när nattens skuggor fly:
de slutas, mina ögonlock, då dagen börjar gry.
Jag ville se när nyårssoln i fönstret tittar in —• —
och derför om du vaken är, o, väck mig, moder min!
III.
Slutet.
Jag trodde, att jag skulle dö, och lefver hos er än
och rundtomkring på ängen hör jag skällorna igen.
Jag minnes huru mörk, hon steg, det nya årets sol — —
Och re’n — jag tror mitt öga knapt — en doftande viol!
Tidskrift för hemmet. 22:dra årg. 3:djc häft. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
