Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Ej tycktes mig violerna så vackra någonsin,
ej klungo skällorna så klart tillförne, moder min.
I dalen knoppas vifvorna och himmelen är blå,
och dock är döden för min själ det ljufvaste ändå.
Mig tycktes tungt att skiljas förr från solens ljusa dag;
nu tycks mig lefva lika tungt — dock ske ej mitt behag,
Men länge ej jag lida skall på qvalens dunkla jord; —
och presten talt hugsvalande och milda fridens ord.
Gud signe åldringen, som kom med lugn och själatröst!
Gud signe detta silfverhår och denna milda röst!
Gud signe honom, htir han bad, den gamle, vid min bädd!
Gud signe honom tusenfaldt: min själ är bröllopsklädd!
Från mina ögon föllo fjäll; jag såg min synd och brist,
men fast min lampa tändes sent, jag låtes in likvist,
Om ock jag kunde blifva frisk, jag ville dö ändå:
jag vill till Honom, moder min, som dog för mig också.
Jag hör ej längre liksme’ns knäpp och hundens döfva tjut:
ett varsel bådat mig i natt, att snart det lider slut;
men sätt dig, moder, sätt dig här — du gråter: icke så!
Och Effie, lägg din hand i min och lyssnen båda två.
Mot gryningen, när månen sjönk i molnens dunkla famn,
jag hörde, huru änglarne mig ropade vid namn:
marsvinden genom skogen smög med sorgsna klagoljud, —
då hörde jag, hur änglarne mig kallade till Gud.
Jag låg och tänkte, moder min, på Effie och på dig
och såg er sitta sörjande här hemma utan mig.
Af all min själ jag had för er om frid och tröstfullt hopp,
då klang från dalen ljuflig sång med nattens vind hitopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
