Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
hår hvarje julafton, men när alla håren en gång äro förtärda,
slipper hon åter lös och förstör hela nejden. Till dess få vi
emellertid i lugn och ro fara omkring på den vackra insjön
och var väl detta orsaken till att jag utan äfventyr landade
vid Norra Vi, der det gamla godset Ribbingshof på en täck
udde skjuter ut i Sommen. Vid landningsbryggan var vagn
mig till mötes och nu gick färden vidare genom höga, djupa
skogar, på sina ställen så ogenomträngliga att man nogsamt
kunde finna det ingen sköflande yxa någonsin slungats mot
de sekelgamla stammarne. Här var naturen tyst och allvarsam,
här susade de friska nordanvindarne genom trädens kronor
och fylde luften med en ljuflig blandning af renhet och styrka.
Man greps af en herrlig nordisk hemkänsla, förflyttades
omedvetet tillbaka till kära fosterländska minnen och förirrade sig
in på sagoverldens underbara område. De gamla sägnerna om
jättar, skogstroll, rå och gastar trängde sig omotståndligt på
inbillningen, man såg tydligt de block deras jättehänder
dit-rullat, man skönjde spåren i mossan efter de små
pickelhuf-vade vättarne och följde med blicken de långsläpiga skuggorna,
som i sällsamma skepnader gledo bort mellan träden för att
dölja sig för den nedgående solens strålar. Hade blott ögat
kunnat följa de flyende gestalterna, skulle man snart varit
midt inne i trollverldens hemligheter, men det lät sig ej göra;
färden gick hastigt framåt, de underbara bilderna försvunno
och snart varsnades en blank silfverådra, som slingrade sig
fram utmed skogskanten. Om skogstrollen undflytt de
dröjande solstrålarne, så uppfångade de små glittrande vågorna
dem desto begärligare cch jagade dem med sorlande buller
hastigt ned mot forsen, som dånade och brusade ej långt
derifrån och i skiftande färgspel drog ned stråle efter stråle i sitt
hvirflande djup. Ju öppnare skogen blef, desto bredare blef
ån, som snart blott af en obetydlig sluttning skildes från
vägkanten. På högra sidan afvägen, just der ån är bredast, synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
