Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•198
alla klart, att vi aldrig mer skalle återse honom här på jorden. Han
hade under vintren ofta af läkaren dömts att sitta fången i sitt rum,
emedan bröstet ej tålde vid den kalla skarpa vinden, och mången
vänlig biljett vexlades då mellan honom ocli de vänner, som önskade se
honom i sina hein. Han hade en gång gjort mig uppmärksam på deri
skära, luftiga och ändå djupa skönheten hos blomman Convolvulus
purpurea eller blomman för dagen såsom den kallas, och gifvit mig
frön till denna ranka. Lik många tankar, hvilkas frö han kanske sig
ovetande nedlagt i unga sinnen, blommade .öfven denna upp under hans
frånvaro, och vi sade ibland till hvarandra, att denna vext, bättre än
många porträtt, påminde om honom; den hade så kort tid att lefva
och hade alltid en ny djup blick att gifva.
Aftonen innan Kjellander skulle resa utomlands hade han bedt
några af sina förtrognaste vänner att möta houom i Humlegården i
Stockholm, dit de följt honom för att taga det sista afskedet. Det var
en varm sommarqväll och vi gingo väntande af och an i gångarna.
Slutligen kom han. Allt var nu klart till afresan. Med den
innerlighet, som var honom egen, helsade han oss, och när vi trädde fram
inträdens skugga och månljuset upplyste hans ansigte, syntes det oss
nästan förklaradt. En förkänsla, att han aldrig mera skulle beträda
fosterjorden tycktes hafva gripit honom ; man såg, att han nu tog afsked
af allt hvad han egde dyrbart, när och fjärran. De tårfulla ögonen
strålade, hans inre blommade och öppnade sig, och han talade som en
inspirerad. Alla kände vi djupt helgden af denna stund. Han
kallade oss du, det var som hade vi lemnat det vanliga jordelifvet bakom
oss och börjat ett nytt lif, likt saliga andars umgänge.
Varnande, förmanande, tröstande ord trängde djupt i vännernas
hjertan, och nog visste vi, att det var sista gången vi sågo och hörde
honom på denna jord. Men hoppet om ett härligare återseende lyste
med lycklig bäfvan ur dessa strålande blickar. När han tystnade, känd
vi, att han bad för oss och för sig. Så skiljdes vi åt.
Den sista aftonen.
Qvällens purpurskyar veko,
Echo
Af ett fjerran Vallhorn väcks.
Stadens torn i solens strimma
Glimma
Tills den sista strålen släcks.
Att af aftonvinden svalkas
Nalkas
Vänner sagta hviskande;
Här de vilja dagen sluta,
Gjuta
Osedd tår i skuggig lund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
