Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•239
var det ej heller svårt att afsäga sig andra band eller ej
finna sig hafva behof deraf. En annan tid kom, — hon blef
äldre, hennes käraste ungdomsvänner gifte sig och flyttade
bort, kretsen i Upsala skingrades så småningom och hon
I började att känna sig ensam bland en yngre generation, der
|äfven anden och rigtningen blef eu annan. Vi lemna ät
henne sjelf att äfven måla denna tids intryck på henne sjelf.
En klarare blick öfver Guds sköna verld skall jag vinna och
[den skall lifva mitt hjerta ocli vidga min själ. Nu arbetar jag blott
på det första hufvudstycket om Gud Fader och skapelsen. Vår jord,
[en liten stjerna bland de många, som sväfva i den oändliga rymden,
1 dess vexlande haf och land, öar strödda som blommor i vågorna,
skiftande språk och folklynnen, i olika former uppenbarad skönhet,
himlens stjernegrupper, jordens blomsterfamiljer, med allt detta vill
! jag blifva närmare förtrogen. Den första bönen är ju Fader vår!
Heliga grundton, som genomgår spherers harrnonie, blif äfven mina
| svaga tankars grundton, sammanhåll dem och lär mig se det ena i
j mångfalden. Ora et labora, ödmjukt och förtröstansfullt. Då skall
t jag undgå den hemska känsla, som i går kom mig att gråta, känslan
af att tiden flyr obegagnad under små obetydligheter, i tomt intet. För
att lefva måste man andas, inandas beundran och kunskap, utandas
j kärlek och lof, få och gifva, lära och verka, förödmjukas och
upplyftas.
Det kännes ibland som om det låge så mycket i träde inom
[mig, som om i mitt hufvud och hjerta vore så mycket ouppodladt.
i Der finnes så mycken bunden värme! Skall först döden befria och
[utveckla detta? Ar det mig tillåtet att nedgräfva mitt ringa pund?
[Nej, trädet måste bära frukt. Men det står der dufvet och sörjer
sin första vår, sin glada blomningstid. Den måste ju förgå. En ny
[årstid kommer! En grå simpel hvardag ligger framför mig soin en
i bit lera, ett stycke jord, men bör jag ej skapa en skön bild af denna
lera, om jag är konstnär, eller plantera några goda frön i denna jord,
om jag ej kan mer? —
I sin recension öfver Atterbom tecknar Geijer tvenne högst
olika bilder och säger om den ena, »det är han», om den andra, »det
;är också han». Ja, så kunde man ofta göra, ty menniskan sväfvar
mellan sitt ideal och sin karrikatyr, och vi igenkänna båda. Tänk
|efter hur ditt ideal och din karrikatyr se ut; — den sednare är en
liten tafatt figur, som står bortkommen på lifvets marknadstorg och
|hvarken hittar hit eller dit, »titan vingar för skvn och vingelfotad för
jorden». Det är jag.
Den sednare är en barnslig genius med upplyftade ögon och
’jordens spädaste blommor i ofixande händer. Det är också jag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
