Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•246
syrsan liar börjat sjunga vid din härd ; det är en trollsång, alla lyssna,
och när den vackra berättelsen är slut, sitta alla litet rörda.
Men nu står husets piga, den välkända Lovisa, i dörren och
öppnar med välvilligt leende dörren till matrummet: inbjudningen
följer, men på tröskeln stannar värdinnan öfverraskad. Hvad är detta?
Ar det hennes théhord? Jo, kopparna känner hon igen, men det
vackra théköket, som sjunger sin välkomstsång under det en liten
klar låga brinner, théskrinet, brödkorgarna, gräddskälen fin och slipad,
thékannan af utsökt form, allt detta är nytt! Kära små elfvor,
hvilken förvåning och glädje! Snart sitta vi alla kring bordet, form och
innehåll prisas, kopparna fyllas, théet doftar, skorporna äro präktiga
och fru Alida utropar: »Så värdinna jag är, kan jag icke undertrycka
min förtjusning».
Den glada thesoupern är slut; den första än ej tryckta glimten
om »lilla sippan med ögonen blå och guldvifvan i strumplästen grå»
sjunges och det glada sällskapet skiljes åt.
Många sådana aftnar firades i det lilla hemmet, men fru
Alidas hälsa började att bli mindre god. Man sökte bot
derför vid bad och brunnar och sjukdomen kunde ännu en tid
uppehållas innan den bröt ut. Thekla lefde skyddad och
omhuldad, men kände dock alltid den maning till en verksamhet
för audra, som så ofta uttalar sig i hennes dagböcker. Ilon
sökte visserligen glädja och hjelpa sina vänner på alla vis.
som stodo henne till buds, men tänkte sig dock alltid dervid
en mera omfattande krets med mera utpräglad kristlig
verksamhet. Ur en liten uppsats bland de efterlemnade papperen,
hvilken hon gifvit namnet »Idet för dolda», låna vi efterföljande:
»En glad afton var slut. I det inre rummet lyste ett matt
ljussken, modren satte in sina blanka glassaker och läste sitt skåp, under
det dottren drömmande satt vid fönstret, halft dold af de blommande
vexterna, och såg utåt den månbelysta ån och den klara stjernhimlen.
En känsla af outsägligt vemod fylde hennes bröst, det var något inom
henne, som sökte näring från himmelen, något, som all jordens lust
ej kunde mätta. Nu skulle hon velat kläda af sig sin lätta ljusa
drägt och i en mörk diakonissklädnad sköta sjuka, läka sår och hviska
tröstande böner. »Detta är ju att lefva som en fjäril eller en blomma»,
tänkte hon, »men det är icke att taga korset på sig och följa Honom,
som dog för att gifva oss sitt lif.» ()gonen fyldes af tårar och hon
bad om ljus och ledning.
Modren hade nu slutat sina göromål, hon kom för att beundra
det vackra månskenet, satte sig nära dottren och lade sin arm om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
