Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•249
var dock mera praktiskt begåfvad än dottren, och det var också
hon, som ordnade och jemnade allt yttre för och omkring
dottren. Att Thekla deremot i andligt hänseende var den
djupare och starkare naturen, ser man tydligt i flera till
modren ställda uppsatser bland hennes efterlemnade papper. Hon
uppträder deri varnande, manande och stödjande, med ett
allvar, som få skulle hafva tilltrott den veka Thekla. Modren
bibehöll länge ett ungdomligt utseende, men klandrades också
af många för sitt begär att qvarhålla den yttre ungdomen i
klädsel och hållning. Härpå har tydligen efterföljande bref
afseende, hvilket är dateradt 1840 och hvari Thekla troligen ville
skriftligen uttala hvad hon ej hade hjerta att muntligen säga den
älskade modren. Hon börjar med en bön för att styrka sig
och henne till det svåra värf’ hon föresatt sig.
Till mamma d. 1 Oktober 1840.
Evige Fader deruppe, upplys mina fördunklade, af jordiska dimmor
skymda ögon! Ske din vilje, visa mig den och lär mig göra efter
ditt behag. Kärlek bjuder du. Den kärlek, hvilken lik en ren, mild
vårluft med stilla värme famnar allt, så att hvarje knopp öppnar sig
och allt lifvas! Du är solen, från hvilken denna värme kommer. Men
härnere på jorden skall kärleken visa sig i anuan gestalt, den skall,
som den husliga eldstaden, värma och gläda en trång krets.
Du Evige, du gaf mig dess förnämsta föremål, då jag vaknade
till detta lifvet i min moders famn. Hennes ögon vakade öfver mina
första ögonblick. Du gaf mig henne, jag behöfde ej söka, ej fråga;
du lade mig i hennes famn. Kärlekens svaga gnista vaknade vid
hennes hjerta och vidgade sig. Heliga, ljufva naturens band, intet
sjelfgjordt, intet tvekande, Guds verk!
En djup betydelse ligger deri, att du, mamma, blef min moder, jag din
dotter. Min späda ande koin att ledsaga dig på lifvets vandring, att
blifva ledsagad af dig. Hvad vi skulle vara för hvarandra, äro vi
det? — Ack, måtte ingen af jordens dimmor för oss skymma himmelen.
Stödjande hvarandra skola vi blicka dit upp’
Måtte jag rätt förstå ditt veka, kärlek och glädje behöfvande
blomsterväsende, om ock många stränga menniskor ej göra det. Låt
mig stilla leda din blick från de glänsande förgängliga sköna blomstren,
till stjernhimmelen8 allvarliga oändliga djup. Mycket har du att lära
ditt bara, milda, rika moder. Kanske har Gud äfven gifvit barnet
något att lära dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
