Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som tränger mäktigt till mitt bröst.
Jag kan ej öfver ledsnad klaga.
Hvar möbel har sin egen saga,
Och dessa rösters harmoni,
Dem kalla ofta trefnad, vi.
De ting, som menskan umgås med.
Förtroligt efter egen sed,
Få snart ett visst beslägtadt tycke
Med ägarn ; ej blott drägt och smycke,
Men boning, blommor, allt, hvar sak,
Bär vittne om dess lif och smak;
De få en flägt af hennes anda,
Som de så troget gå tillhanda.
De kläda sig i ditt livrée,
Man kan ditt lynne på dem se.
Ack om de alla kunde tala
En stund — tills hanen hördes gala!
Så tänkte jag. Då tycktes mig
Att S:t Cecilia rörde sig
Och såg på mig ur gyllne ramen;
Jag stirrade på helga damen.
På orgeln ett accord hon slog,
Och tonen genom rummet drog
Som en signal: »I ären fria.»
Ned på mig vänligt såg Maria;
Mer lifligt syntes glorians skon.
Ur Gunnars vaser höjdes re’n
Skuggblomnior, blomsterandar sköna,
Likt dem, som doftande och gröna
Han hit ifrån sitt fönster bar
Uti förflutna glada dar.
I lampan flammar upp en låga,
Deri hviskar — skall jag höra våga? —
Den lilla vers, som är dess själ,
Och som jag mins så väl, så väl.
O under, nu jag såg helt häpen,
Hur Werthers Lotta, täck och näpen,
Vid första tonen hastigt skref
Sitt länge tänkta kärleksbref.
Och Guercinos lilla flicka
Jag såg så skälmsk emot mig blicka.
Dalgossen sprang ifrån sin sten,
Han hvilat alltför länge re’n.
Bachanten sjönk i drömmar ljufva
Och lilla Faunen stal sin drufva.
Se hvilka bilder spegeln gömmer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
