Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■329
ni får hela kejsardömet på nacken. (N. b. detta tilldrog sig på
kejsardömets tid.) Se hit bara, den gamla trädgårdsmästaren,
som går der och vattnar mina Yuccaplantor medan han röker
ur sin stora röda pipa — nå väl! han är inrikesministerns
fosterfar. Ni kan tänka er hur ban måste krusas..... Alltså, min
unge vän — jag har varnat er — se er väl för, hvar helst ni
sätter ned foten.»
Jag lemnade prefekturen ännu mera nedstämd än jag kommit
dit. Väl utom porten kände jag dock denna tryckande
stämning snart ge vika för det upplifvande intrycket af den pittoreska
gatan, de blommande citronträden, solen, hafvet, den höga,
turkosblå himlen och alla de vackra qvinnorna, som sutto
arbetande framfor husportarne och skrattade de förbigående midt
i ansigtet ....
Min bosättning hade sina svårigheter. Jag ville ändtligen
ha fönstren utåt hafvet; och af en besynnerlig nyck äro nästan
alla hus i Ajaccio vända från hafvet. Slutligen upptäckte jag
likväl i ena ändan af staden, hos enkan Perrini, två stora möblerade
rum med utsigt öfver golfen och dess undersköna horizont af
klippor, vatten och grönska. Med undantag af utsigten hade
lägenheten föga behag. För att komma dit gick man längs en
tom och ödslig kaj utan räcke, utan lyktor, och med en stor
öppen brunn der formännen om qvällarne vattnade sina dragare.
När jag återvände hem från klubben om aftnarna fick jag här
trefva mig fram mellan piskslängar, svordomar och bräkande
åsnerader. Och ett sådant hus sedan ’ En stor grönmålad barack,
högt och kallt och stelt, högtidligt och genljudande som ett
gammalt kloster, och, för att fullända taflans skuggsidor, den
eviga mamma Perrini, som man ständigt mötte, smygande utefter
murarne lik en vålnad, i den långa corsikanska enkeslöjan ....
Till all lycka hade jag min lilla granne, Mari-Anto.
Mari-Anto — rätteligen Maria Antonia — var hustru till
en åsnedrifvare, som nästan ständigt var ute på färd. Hon bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
