Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Så skall I få höra min afsigt till slut(?)
Att qvädet ej anses för väder,
När jag sjuttonhundra och femtiotre
Var hemma hos mina förvandter
Som oftast jag gick bort åt berget att se
Bland lysande skepnad och kanter.(?)
En dag fick jag höra en dräng och min bror
Som synnerligt detta påminna,
Att de uti löfås sett fura så stor,
Att liken man aldrig kan finna.
I följe med drängen jag reser åstad
Att lindra den längtan jag hade
Till trädet, och fann det ega den grad
Af storlek och vidd som de sade.
Vår Jan med sin yxa begynte nu på
Att hugga det mesta han kuude.
Han tänkte om fura: du aldrig skall stå,
Om tusende år dig än bunde.
Ho fick ifrå elfva tils klocka vardt fem
Tätt hugg och drygaste släugar,
Så stalp ho af stubben och gjorde e kläm,
Så der uti berget blef sängar.
Det friska af fura båd noga och grannt
Af mig på en timme vardt räknadt:
Af alla dess ringar slikt antal jag fant,
Som ingen af fura har tecknat.
Och femhundra sex och trettio år
Blef summan af ringarna alla.
En menniska knappt en femtedel når
Förrn hon för döden månd falla.
Men skada med fura, ho va inte hel,
Ty mycket vid margen var borta,
Utaf någon syra, som der hållit spel
Och åldern kommit att korta.
Här tröt mor Karis minne, och hon berättade blott i
obunden stil, att »nu fundra’n på hva’n skull gör med si fura: bolk,
bytta, så, m. m. Men nej! slikt blir bara sönderslaget.»–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
