- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondefemte årgången. 1883 /
109

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

109

lan äkta makar, eller kastades någon af familjen på sjukbädden
och låg där fängslad under många år. Man såg förvånad på
hvarandra, man kunde icke förstå hvarifrån denna motgång
kom; ingen viste att han själf öppnat dörren för den stilla
bleka Sorgen, och att han själf kallat henne -till sitt bord.
Stundom koin det stackars barnet samma väg tillbaka och
erfor då, hvilka förfärliga gåfvor det utstrött. I lång tid
undvek det sedan att besöka samma hus.

Det hade dock fått liera människor kärare än andra; efter
dessa längtade det ständigt och märkte ej alltid, att det
besökte dem för ofta. Dem drabbade då olycka på olycka, tills
det sorgsna barnet åter grep vandringsstafven och med tungt
hjärta och våta ögon sade dem farväl.

Det vandrade stilla sin väg fram, icke stormande, icke
brådskande, och dock var dess gång hastigare än
bärgström-men, hastigare än vestanvinden, och det besökte alla
människor.

Förfärligast var det, när det slöt sig till barn och de
stackars små miste sina föräldrar eller grepos af långvariga
sjukdomar, så att deras vackra små ansigten blefvo lika bleka
och fina som Sorgens, och deras ögon lika mörka och
bedröfvade. När Sorgen såg detta, grät hon bittert och ville under
lång tid därefter ej se något barn, ja vände bort sitt ansigte,
där barn lekte.

En dag låg Sorgen under ett äpleträd och såg på de små
vackra rödkindade äplena, hvilka man kunde bli nelt glad af
att betrakta. »O, kära äpleträd», utbrast Sorgen, »gif mig
sådana röda kinder, så blefve människorna långt vänligare
emot mig.»

»Nej», sade äpleträdet, »hade du vackra röda kinder, så
skulle man icke längre med så stort medlidande emottaga och
hysa dig.»

Bedröfvad reste sig Sorgen och gick vidare. Då kom hon
till en trädgård vid floden, i hvilken fåglarne sjöngo, så att
man kunde bli glad af att endast höra därpå. »O, I kära små
fåglar», sade Sorgen, »skänken mig er vackra sång, på det
jag må glädja människorna!»

»Nej, kära barn», kvittrade fåglarne, »kom du icke så
stilla och gick du icke så sakta, så skulle människorna icke
så fort glömma dig och de, skulle märka, att du är Sorgen
och bringar smärta.»

Vidare vandrade den stackars Sorgen och kom till en stor
skog. Det doftade så härligt och foten trampade mjukt p;i
den täta mossan under träden. Här och där stulo sig
solstrå-larne genom det hviskande löfverket och dallrade och
dansade fram och tillbaka på mossan och förgylde de vissna löf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1883/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free