Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
ven. Det var vackert att se. Trött lutade sig Sorgen emot
ett träd. »Här kan jag färdas utan att bringa smärta; här kan
jag hvila, utan att någon ser sig sjuk på mig.»
Då smög en solstråle fram mellan lofven, såg de vackra
mörka ögonen, sprang in i dem, lyste klart upp i dem och
trängde ända in i Sorgens hjärta. Hela skogen såg det
underbara skimret i det fina flickanletet och ett brus af glädje
och beundran gick igenom den. Men Sorgen viste icke att hon
blifvit skönare; hon kände blott solstrålen skälfva varmt och
ljuft i sitt hjärta.
»O, kära skog», ropade hon högt, »skänk mig en enda af
dessa tusen solstrålar, så skall jag blifva lycklig.»
Då blef det med ens dödstyst i skogen, träden sågo sorgsna
på hvarandra, solstrålen försvann från Sorgens öga, snuddade
förbi en glänsande ödla och dolde sig under de höga
ormbunkarne.
»Stackars barn», sade en gammal ek, »en enda solstråle
skulle göra dig för vacker; människorna skulle kalla dig för
ofta till sig, och då skulle de kommaatt bära smärtor, som
öfverstege deras krafter. Du måste lefva utan glans och utan värme.»
Vid Sorgens fötter föll långsamt en tår ned på
skogsmarken. Den doftade ljufligt tack för daggen.
Utan hvila gick flickan vidare och kom till en stor stilla
sjö. Intet rörde sig; blott aftonen skred, betäkt af skuggor,
hän öfver vattnet, rundt omkring honom följde rosenröda
strimmor, och här och där blinkade en stjärna på den stilla
vtan. Sorgen fuktade sin fina hand i sjöns vatten och lade
den på sin panna. Äfven henne kom aftonen förbi och
hviskade: »godnatt! Sof utan drömmar. Glöm det som trycker
dig!» Hon såg länge efter honom och suckade sakta: »en
gång har jag funnit hvila i skogen; en gång har jag med
solstrålen i mitt hjärta glömt min tunga börda; detta är
förbi!»
Försjunken i drömmar, stirrade barnet ned i sjön; det
började blåsa kyligt och i dimmorna sväfvade undiner hän
öfver vattnet.
Då såg Sorgen ett rödaktigt ljus falla ned i sjön; större
och klarare än stjärnorna fortfor det att lysa genom natten.
Då hon slog upp ögonen, märkte hon att ljuset kom ifrån
ett-hus på stranden; det var tätt öfvervuxet af murgröna och
skenet föll ut genom det öppna spetsbågsfönstret.
Huru underligt, tänkte Sorgen, här har jag ännu aldrig
varit och dock fins det någon, som vakar därinne.
Hon smög sig bort till fönstret. Där satt en sällsynt
skön kvinna med snöhvitt hår; hon var iklädd en lång mjuk
klädnad, och om hufvudet hade hon en fin duk. Hon skref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
