Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
flitigt mer| säker hand i en stor bok, och mellan ögonbrynen
låg ett fast och strängt veck.
Men kring de hna näsvingarne och läpparne låg den
vackraste kvin låghet och den ädlaste hjärtegodhet. Sorgen
stod försjunken i tankar; då sågo två underbart sköna grå
ögon lugnt på henne och en djup, klangfull röst sade: »kom
blott närmare, mitt barn, jag har redan länge väntat dig!»
Förvånad trädde Sorgen in — sådana ord hade hon ännu
aldrig hört. På en gång kände hon sig omslingrad af mjuka
armar, hon blef tagen upp i knät och kyst, och den sällsamma
kvinnan sade: »kära Sorg, det var du, som måste finna mig;
jag törs icke söka dig, ty jag kommer aldrig okallad. Jag är
moder Tålamod, jag sitter här och lyssnar och vakar. Från
sjön kan jag höra hvarje röst, som kallar mig. Ofta haT jag
följt dig i spåren, men ty värr icke alltid.» Vecket i pannan blef
djupare. Sorgen gömde sitt hufvud vid det moderligabröstet.
»O, följ alltid med mig!» bad hon sakta.
»Mitt barn, när du kallar på mig, kommer jag, och är
du trött, så kom till mig. Jag skall skrifva lifvets bok och
jag har mycket att göra.»
Den stackars lilla Sorgen blef hela natten hos moder
Tålamod, och nästa morgon vandrade hon styrkt vidare.
Då stod bela verlden i blommor och grönt; det var
höstens tid. Sorgen såg på vallmoblommorna och blåklinten och
tänkte: »1 arme, nu blomstren I och glänsen så gladt i solen,
och ännu i dag skolen I brytas.»
En hurtig flicka stod på fältet och mäjade lika raskt som
tre män. »Godmorgon, bleknos», ropade hon skälmaktigt,
■>kom hit och hjälp mig!» Med dessa ord kom hon springande
och hennes blåa ögon lyste som solen själf.
»Hvem är du», frågade hon förvånad, när hon såg Sorgens
mörka ögon.
«Jag är Sorgen, jag måste evigt vandra. Och hvem är du?«
»Jag är Arbetet; kan du icke se det? Kan du icke se,
hur irisk jag är, och hvilka starka armar jag har?» Med dessa
ord tog hon Sorgen som ett barn på armen och sprang med
henne sjungande och skrattande hän öfver fältet.
öfver Sorgens ansigte flög en lätt rodnad; hon log och
sade: »följ med mig! Jag törs aldrig hvila och, längtar dock
så ofta därefter.»
»Det låter sig ej göra, lillsyster, ty jag måste sofva om
natten för att vara frisk igen om dagen. Jag är öfver alt i
verksamhet; jag måste vara lustig och glad, men om jag
alltid skulle se dina ögon, skulle jag glömma bort att le. Kär
du kallar på mig, skall jag komma, och jag skall stanna kvar,
när du är gången och åter göra ansigtena glada.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
