Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
Det är nämligen i eminent grad så med Geijer som
han sjelf i sin definition på öfverlägsna snillen sagt: Han
»drager ej blott till sig; han drifver tillika hvar och en inom
sig sjelf, som med honom sysselsätter sig. Han verkar endast
sjelfständigt, han styrker och ger känslan af själens helsa.»
Och han har ju sjelf sagt oss att »allt, hvad den friskaste luft
har renande, allt hvad den klaraste våg har läskande, allt hvad
det skäraste ljus har lifvande, är ett intet deremot.»
En sådan helsokälla är det, som vår ungdom behöfver,
för att ej, likt sina äldre syskon, varda lefnadstrött innan hon
ännu börjat lefva, lidande liksom de af denna namnlösa själens
tvinsot, som i svåraste stadiet yttrar sig i sjelfmord och —
beundran för sjelfmördare. Och en helsokraft af denna art
är det just som Geijer bjuder, ej blott i sina skrifter utan i
sin personlighet och sitt lif. Om vår lilla studie lyckats
visa huru man kan blifva delaktig deraf, har den vunnit sitt
ändamål.
Esseide.
34. Två ädlingar.
Ett femtiårsruinne.
Gömd i lätta töckenslöjor mornar
sig oktoberdagen litet vresig,
lik ett barn, som har i otid vaknat
och i säng-gardinen qvalsöfdt höljer
rosig kind, och låtsar ännu slumra.
Snart dock skingras dimman, vinden frisknar,
solen strålar plötsligt fram, och muntert
dansar vågen, blank som stål, kring klippor,
skär och kala hällar i den djupa
skärgård, som mot österhafvets stormar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
