Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
»Skamligt!» mumlar vresigt nu den gamla,
då, med barnet lagdt vid fulla bröstet,
ungmor sätter kallmat fram till dagvard.
»Skam, att se’n baronen ärft all skogen,
ska’ en inte ha en fattig pinne
under vällingsgrytan, ej så mycket
att en värma kan åt lillen skjortan,
ej en kubb att slänga in i ugnen
och få bakt ett gudslån utaf mjölet,
som vi böt oss till af grannmor senast
för vår siste kalf, Gud signe själen!
Synd och skam!» —
»Ja», inföll ungmor ifrigt,
»synd och skam dess mer som skogen växer
snart oss in på näsan här så ymnig,
att väl af sig sjelf en dag han stupar
rent i brist på arm och yx att fälla’n.
Också säjer grannas, ingen synd är
att en qväll dra hem en knippa ene
och till bakdags se’n en duktig kubbe;
men till jul, så sa’ hon, ska hon laga
hon får hem till sitt den store björken,
som i förfjols föll. Baron’, så sa’ hon,
får ej vetat; och ej heller blir han
mindre rik för några torra pinnar,
fattigman i spiseln tänder» . . .
»Qvinnfolk!»
röt den gamle fiskarn nu och slängde
näfven hårdt i bordet, så att lillen,
skrämd af skrällen, häpen släppte bröstet.
»Vill I tiga! — Mor, du kunde hålla
dig för god för töcken kärngajemmer.
Sonahustrun ock må se sig före»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
