- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondefemte årgången. 1883 /
323

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

323

Det ringer på dörrklockan och in träder mågen i huset, Wilhelm,
Lissis man, kommande från en middag. Han såg det lysa i fönstret och
tittade upp: »man vet aldrig riktigt hvad man skall taga sig till så här
efter en glad dag. Man är för lifvad att gå i säng — och ändå är man
litet olustig». Talet faller på Lissi, som underrättat modern och systern
att hon ämnar öfverraska sin man med ett besök, och dessa söka
oförmärkt bereda honom på surprisen. Mannen betackar sig dock för sådana
»dumheter»; och dessutom, hvar skulle hustrun ta reskassa ifrån? Under
hans frånvaro får hon en viss bestämd summa till hushållet, »inte ett
öre mer». Men då han återvänder hem skall han medföra åt henne en
riktigt vacker, dyrbar klädning: om hon vill ha’ en sådan eller ej, det
hör icke hit. >Om hon har lust! när det är jag som betalar»? utbrister
Wilhelm helt förnärmad, och dessutom vill han sjelf se sin hustru väl
klädd. I sin ifver att tala om damernas toiletter råkar han att försäga
sig något om schvveizerimamseller, och för att komma ifrån ämnet, frågar
han efter svärfadern och nämner hur han nyss hört omtalas att denne
en längre tid spelat och förlorat stora summor, för hvilka han troligen
står i skuld. Boets tillgångar äro visserligen redan slut, men fru Bark
har i arf efter en gammal slägting fått en liten summa, gifven med
uttryckligt förbehåll att blifva henne enskildt tillhörig, samt att den
icke må användas att betala mannens skulder, och dessa penningar
skola, enligt Bertas åsigt, en gång rädda dem från verklig nöd, men
derför få de icke heller komma i faderns händer. Sak samma, menar
Wilhelm, så länge det fins något att taga af, lär svärmor ej kunna neka.
Detta har äfven Berta förutsett och omtalar derför en plan att modern
skall medelst ett i laga form uppsatt gåfvobref på henne öfverlåta de
obligationer af hvilka arfvet består. Wilhelm finner detta vara ett slags
bedrägeri mot fadern och mot dennes fordringsegare, men lyssnar dock
slutligen till Bertas argumenter, och aflägsnar sig gäspande och liknöjd,
sägande att ban icke ämnar lägga sig i hvad hon gör; svägerskan har
dock »sina ljusa idéer ibland». Berta lofvar modern att taga allt på sig.
och går, då fadern höres komma.

Nu iuträder hr Bark, kastar hatten på en stol och är vid dåligt lynne:
han har haft otur, infam otur, åter förlorat, visserligen en bagatell men
»med mina tillgångar rätt betydligt!» Goda vänner hafva hittills försträckt
penningar, men skulden, »en struntsumma på några fattiga tusen» måste
ovilkorligen betalas i morgon bittida, och nu tänker han låna af sin
lilla hustru. »Hon är ju kapitalist». — Herr Barks ansigte ljusnar, ban
finner detta riktigt skämtsamt! Icke så frun, som förgäfves gör
invändningar och iöreställningar. Ja, menar mannen, hon kan ha’ rätt, han skall
aldrig spela mera, han skall söka sig en plats, arbeta, förtjena, — men nu
gäller blott att komma ur denna tillfälliga förlägenhet, nu måste han ha’
papperen, (hvilka till hans stora harm af Berta deponerats i banken), och
det strax i morgon bittida, ty då skall allt vara klart. Sedan han gått in i
sängkammaren, återkommer Berta, som genom den halföppna dörren hört
allt, och säger, äfven hon, att i morgon bittida skall allt vara klart; hon skall
sörja för att fadern icke skall få ruinera dem! — Men nu höres åter
tamburklockan, och Lissi inträder i resdrägt samt välkomnas med kyssar
och omfamningar. Dock, hvarför så sent? Hvarför ensam? Och nu berättar
hon, hur ångbåten fördröjts af dimma, men hur hon så längtat efter
Wilhelm, att hon lemnat barnet och barnjungfrun ombord, trots den sena
timman, och skyndat till hans bostad, hur hon såg honom gående framför
sig på gatan, talande vid ett fruntimmer, huru dessa båda, framkomna
till porten, följdes åt in, — och när hon ångestfullt hos portvakterskan
frågade efter mannen, bortkördes hon med skymfliga tillmälen, visande
att hon misstänktes tillhöra samma slags qvinnor, som den hvilken nyss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1883/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free