Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
följde hennes man, hvarpå Liss! döljer sin förtviflan i moderns arinar och
ridån faller.
Om redogörelsen för denna skådespelets första akt gjorts väl
mycket omständlig, så har detta skett för att gifva läsaren en föreställning
om förf:s sätt att teckna karakterer och situationer; i det följande kunna
vi derför fatta oss kortare, och öfvergå nil till andra akten, hvars första
scen eger rum på morgonen följande dag. Bertas gode vän och kamrat
i den bank, hvarest hon sjelf innehar en plats, kamrer Lundberg, har
uppsatt gåfvobrefvet, som na blott skall unclerskrifvas och vederbörligen
bevittnas. Fru Bark tvekar om hon verkligeu har rätt att undandraga
sin man dessa penningar, och först när kamreren för henne uppdrager
en framtidstafta af nöd och elände, samt omtalar huru Bertas redan nu
öfveransträngda krafter icke tåla ökade omsorger och arbete, först då
gifver hon efter och undertecknar dokumentet, öfvertygad att de hafva
rätt och i sjelfva verket blott afse hennes eget och familjens bästa. Knappt
hafva dock kamrern oeh Berta aflägsnat sig förrän Bark inträder, och
får då af hustrun böra berättelsen om Lissis ankomst föregående afton,
det emottagande hon rönt i mannens bostad, och den bittra upptäckt
hon dervid gjort. Nå, det är nu visserligen illa; Wilhelm, den glada
själen, är ju en lymmel och förtjenar en lexa och den skall han minsann
få; men hvilket pjoller att taga allt så illa! sådant der går väl öfver;
för resten är det nu fråga om helt annat — det är naturligtvis Bark som
har ordet, — nu gäller blott att så fort som möjligt få allt ordnadt för
liqviden af spelskulden. Annu en gång gör hustrun ett sista försök och
föreställer mannen det orätta i hans beteende, — men nu brister honom
tålamodet och med maktspråk befalles hon att framtaga papperen. »Jag
är en god man — det skall ingen kunna neka — men du tvingar mig
med din envishet att begagna min rätt», utbrister slutligen den äkta
mannen hvars vrede och bestörtning dock icke känna några ^gränser, då
hon till sist erkänner sig hafva gifvit bort obligationerna. Ännu värre
blifver det vid hustruns invändning att dessa penningar dock i sjelfva
verket vore hennes, henne enskildt tillhöriga. *Dina. — dina! Jag tror
du blifvit galen med ditt mitt och ditt», — och nu går det löst öfver de
moderna emancipationsteorierna, öfver de usla lngar som tillåta en hustru
att hafva egendom som inte tillika är hennes mans, som göra makarna
till »två fiendtliga partier», medförande »en fullständig upplösning af
äktenskapet och familjelifvet» m. m. Men slutligen finner herr Bark för
godt att slå öfver i en annan tonart: hustrun har rätt; han har ruinerat
henne och barnen, bringat dem från välstånd och öfverflöd till
fattigdom; sådant kan icke förlåtas, bäst att han går bort, de få det bättre
sedan, det blir en lättnad när han icke mera finnes. Visserligen är det
hårdt att icke få visa dem hur han ännu kan upprättas, huru med goda
föresatser ett nytt lif kan börjas, ett aktadt minne efterlemnas, hur allt
åter kan blifva godt igen, — men en sådan lycka förtjenar han ej
honom återstår blott att draga sig ur spelet, att gå bort med ett fläckadt
namn. Och dock vore intet lättare än att hjelpa honom, om blott
hustrun ville! —
Det är icke svårt att tänka sig följden af allt detta! Upprörd och
förskrämd skyndar fru Bark att leta fram »det der olycksaliga
gåfvobrefvet», sönderrifver detsamma, och lemnar mannen de papper, som för
honom äro af nöden för att få lyfta penningarna i banken. Nu sparas icke
på kyssar och omfamningar, smicker och smekningar; nu är hon en
engel, en sann qvinna. Ah, hvilken framtid som väntar dem båda, då
de skola arbeta och spara tillsammans. En koja och ett hjerta! Åh. »det
fins inte en sådan kvinna som du»! mera hinner han ej, ty det brådskar
med liqviden. När Berta återkommer, finner hon modern ensam, men
ännu helt uppskakad och ur stånd att emottaga Wilhelm, som på Bertas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
