Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
svårigheter att öfvervinna. Andra mötte af ännu mera
obeveklig natur. Kyrkan är nämligen bygd i götisk stil,
hvaremot sjelfva altaret är utfördt i rococo, således svängdt i
många bugter och vinklar. Frågan blef då: huru kunna till
ett sådant altare göra en duk i götisk stil, då man vet att
de liturgiska lagarne för en sådan äro stränga och kräfva
obetingad lydnad? »Altarduken, heter det, tillhör altarets
liturgiska utrustning och är sinnebilden af de kläder, med hvilka
Herrens heliga lekamen var omhöljd i grafven. De måste
vara af hvitt linne och tre till tal; de två undre skola endast
betäcka altarbordets öfre plan, den tredje skall täcka detta
och äfven de båda sidoplanen ända ned till det öfversta
trappsteget».
Man fann det då klokast att göra den nya altarduken så,
att bården kunde flyttas på en mera stilriktigt formad duk,
när en gång kyrkan får ett nytt och värdigare altare.
Derför pryder nu bården i götisk stil ett altare i rococo. För
att fylla fordran på ett lätt och billigt utförande valdes
nätarbetet; detta så mycket heldre som just denna teknik i
början af 1400-talet, då den götiska stilen var rådande, började
utvecklas, för att senare utföras äfven i silke och guld. Men
denna spets-söm hade, äfven den, sin kyrkliga karaktär.
Reglorna för densamma lyda: Nätarbetets bruk för kyrkliga
konst-ändamål har då allenast sin betydelse, när det är utfördt för
hand (ej väfdt) på de gamlas vis, med små rutor, bildade af
tjock linnetråd, (bomull är för altarets prydnad förbjudet)
samt utsydt med ett tätt mönster i den gamla spets-stilen,
utan djupgående uddar, som vilja göra effekt. Allt
effekt-sökeri, all sträfvan att på afstånd gifva hvad som vid
närmare beskådan icke finnes till, är motbjudande för den gamla
kyrkokonsten. Deremot gifver denna åt hvarje detalj sin
egen betydelse, och kräfver ett utförande, som talar om
andakt och hänförelse för det heliga, parade med flärdlöshet
och ödmjukhet. Dertill kommer att’ medeltiden prydde
nästan alla föremål med inskrifter. Man anbringade sådana på
mässskrudens olika delar, på altarduken, på handdukar o. s. v.
För dessa inskrifter begagnades i allmänhet munkstil, och
språket var nästan alltid latin.
Ledd af de intryck, som studiet af dessa och andra lagar
för medeltidens kyrkliga konst medfört, sökte nu konstnär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
