- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondesjette årgången. 1884 /
46

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fil

tjenster. En ädel qvinuostämina är dertill den lämpligaste.
De ljuda ganska fint, om ock ej särdeles starkt, liksom
meddelade si«i skalden helst med en hvar af sina läsare enskildt.

o

Det är också helt enskilda, glada, eller vemodiga helsningar,
lian har att kringbüra: från skogen, från hafvet, från arbetets
verld, från barnets, från den optimistiskt leende, eller den
allvarligt sträfvande och tänkande mannens. Och dessa
liis-sanningar, vare sig de lättare eller de centnervigtiga, tillhöra
alla det sunda slag, som ingen godt kan undvara. Man eller
qvinna, ung eller gammal, behöfver inan just sådana, den
naturliga kontemplationens jemna tillgångar för att vid
dem fostras till en på samma gång finkänslig och rättrådig
menniska.

Men uteslutande kontemplativa äro de. Af lidelse skönjes
knapt annat spår, än här och der ett ärr efter något, redan
tyst igenläkt sår. Det är betecknande, att af de redan
etthundrafemtio dikterna icke mer än en synes tillkommen genom
en känsla af hann: »Den förskjutna», ett i hvarje fall
utomordentligt vackert stycke, hvilket här må i sin helhet infiyta,
såsom exempel på fullt konstnärlig magt i uttrycken:

»Du älskat rosorna på mina kinder.
.Jag mins det — fast du tog dem bort.
Du älskat elden i mitt mörka öga,
Jag mins det — fast den brann så kort.

Du älskat mina händers friska värma,
Jag vet det — ty min liand är kall.
Du älskat har mitt hela, djupa väsen,
Jag vet det — ty dess kraft är all.

Du älskat mig, som barnet älskar frukten.
Jag mins det. Ack, jag var dig kär!
Du kastat mig, som barnet fruktens kärna,
Jag vet det, som förkastad är.»

Som sagdt, detta klassiskt sköna poem är det enda, som
vittnar om indignation. Annars hör hos denne diktare till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1884/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free