Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(54
— Nej, nu ha vi jemrat oss nog, min gosse, — sade hon
och skakade beslutsamt bort tårarne, i det hon sakta sköt
hunden ifrån sig. — Nu ska’ vi försöka glömma våra
bekymmer, hvar och en på sitt sätt: du skall sofva och jag arbeta.—
Och härmed började han åter skrifva. Klockan slog nio,
tio, elfva, och hou satt ännu qvar Boken intresserade henne,
och som hon hade ett ledigt skrifsätt, lyckades hon bra i atr
öfversatta den. Men nu påträffade hon ett ord, som trotsade
både hennes kunskaper och uppfinningsförmåga. Det fans
icke i lexikonet, hon begagnade, och hon ansträngde sig
förgäfves med att sjelf hitta på en lämplig öfversättning. Då
erinrade hon sig, att hennes man hade ett utförligare engelskt
lexikon. Hon visste ej, om det ännu fans qvar, men hon ville
gå och söka det; hon steg derför upp och fattade lampan.
Hektor reste naturligtvis också på sig och luffade efter sin
herskarinna, likt ett barn som ej kan låta modern gå utur
rummet utan att följa henne. Ovilkorligen vände hon sig
om och gaf hunden en smekning.
— Min kära, trogne, gamle Hektor, huru skall jag kunna
skiljas ifrån dig? —
Och hon tyckte i detta ögonblick, att af alla olyckor, som
hemsökt henne, var det ingen, som kändes så tung, som att
hon kanske måste vara trolös och otacksam mot sin gamle
ungdomsvän. —
Hektor kunde aldrig rätt förlikas med sin nuvarande
husbonde; troligen hade han önskat ett parti mellan sin
matmoder och den unge officern, efter hvilkens häst han erhållit
sitt namn. Men han var en alltför belefvad hund, för att
någonsin lägga denna motvilja i dagen. Han visade alltid
sin husbonde en kall artighet, — men också ingenting mera.
Han höll sig mest på afstånd från honom, och då han någon
gång såg honom smeka lians matmoder, led lian alla de
svartsjukans tysta qval, man möjligen kan tänka sig att en hund
kan lida.
Derför, då nu Hektor såg att hans matmoder ämnade sig
till husbondens rum, blef han genast vid dåligt lynne, och
då de kommo fram till ti örren, retirerade hau några steg och
intog genast en stel oah reserverad hållning.
Hans matmoder kom emellertid ej längre, ty dörren var
stängd och nyckeln urtagen.
— Det var förargligt — sade hon ocli qvarstod en stund,
betraktande låset, liksom trodde hon, att hon dermed skulle
kunna uträtta någonting.
Så kom hon på tanken att försöka någon af de andra
rummens nycklar, ty hon var litet, envis i sina företag och
ville nu gerna hafva lexikonet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
