- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondesjette årgången. 1884 /
117

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

117

Jag brast i skratt och bekände, att jag passerat tjugotalet
då väl de Hesta qvinnor haft någon erfarenhet deraf.

»Men icke jag», mumlade hon och pressade sina händer
mot bröstet, »icke jag. Jag är tjugufem år och jag har aldrig
älskat . . . någon .. . någon . . . man.»

»Nåväl, då återstår det för er! Förr eller senare måste
man alltid bli förälskad.»

»Tror ni verkligen det?» utropade hon ifrigt. »Ack om
ni blott visste hur jag väntat derpå! För hvarje dag som
börjar, tänker jag: i dag skall någonting hända, i dag blir
det någon förändring. Vid allt som sker omkring mig, vid
ett bref, som lemnas mig, vid en vagn som stannar utanför
porten, hakar jag mig fast och hoppas någonting. Men
aldrig .. . aldrig . . . ingenting inträffar . .. allt är sig likt, dag
ifrån dag, samma dödande, intetsägande lif.. .»

Mon gömde sitt ansigte i händerna och vaggade sakta
af och an. Jag kunde ingenting säga; jag stod blott tyst
och betraktade henne, hon intresserade mig, det kan jag ej
neka till.

»O, om ni visste», fortfor hon, i det hon häftigt och
pas-sioneradt blickade upp, »hur jag hatar min tarfliga, förkastade
tillvaro! O, om ni visste hur jag hatar mitt lilla, fula
ansigte, som ljuger bort min själs poesi! O, ni kan ej ana
hur jag skulle kunna älska! Ingen man har någonsin talat
med mig om kärlek, och dock vet jag allt derom! Tusen
gånger har jag hört kärleksord hviskas i mitt öra, tusen
gånger har jag känt denna saliga, onämnbara tjusning,
tusen gånger har jag genomlefvat det underbara. . . det
outsägliga . ..»

Jag har aldrig i hela mitt lif i någons ansigte sett ett
så lidelsefullt uttryck. Hennes ögon brände, det ryckte kring
läpparne, hela den lilla gestalten skälfde. Jag tyckte, att det
var som om hon brunnit och förtärt sig sjelf. Orden kommo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1884/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free