Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
tyngsta skulden på verlden. »Somliga menniskor», säger
förföraren, »gå under för att man fordrar för mycket af dem,
andra därför att af dem fordras ingenting alls. Jag hör till
dessa senare». Det låga i hans natur röjer sig dock bjärt i
bekännelsen, att han icke stod emot frestelsen att begagna sig
•af Valborgs oerfarenhet.
Gertruds mor är gripen omedelbart ur verkligheten. Hvem
har ej träffat på dessa kvinnor, som äro oblidkeliga mot sitt
eget kön, men öfverseende, då det gäller mannen, och hvilka
lefva endast för att åt sina döttrar skaffa förmögna giften!
Möjligen kan anmärkas, att hennes fåniga syster, som hon
jämt hade för ögonen, borde i någon mån mildrat hennes
uppfattning just i sedliga frågor. — Gertrud är naturligt tecknad.
Alt det goda, som fans inom henne, kunde ej utvecklas under
modrens tryck, och få torde väl de uuga flickor vara, hvilka
med en dylik moder verkligen våga tro, att de ha rätt och
hon orätt. Aldrig binder konvenansen någon så, som den
binder den strängt uppfostrade ungdomen.
Den lärde fadren, den rättänkande kandidaten, den tokiga
mostern och den fåfänga slägten, alla äro de väl tecknade;
bäst dock den tokiga mostern. Också hon hade i sin ungdom
varit utsatt för verldens orättvisa och hade däraf blifvit
sinnessvag. Det är hennes halftokiga prat, som är styckets ironi,
hon är kören i detta modärna drama, och man instämmer
ovilkorligen i hennes vemodiga refräng: »Akta dig, Valborg,
människorna äro utanför».
E. F.
« *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
