- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondesjette årgången. 1884 /
167

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

167

ligaste i samlingen. Börjande med de enkla orden »Hon var
hans hustru», omtalar historien, huru han, mannen, snarare
kunnat tvifla på sin egen tillvaro än på hustruns renhet. Vacker,
glad och ung, skulle hon kunnat vara firad i sällskapslifvet,
men lefde blott för sitt hem och sin mans trefnad, utan minsta
frestelse till nöjen, fåfänga eller koketteri. Så hade de länge
fört ett lif af lugnaste lycka, och nu bedrog hon honom; och
den man, som frestat henne, hade han kallat vän. Kall och
hård stod han framför de brottslige. Vännen ville fly, men
återhölls af hans jernhand. »Du skall betala min hustru. Tio
lire förmodar jag, du anser henne värd. Gif henne tio lire.»

Den andre kan icke skymfa den qvinna han älskar —
han vill ge upprättelse — han vill ge sitt lif. — På allt detta
får han blott ett svar:

»Gif henne tio lire».

Han måste välja: antingen mörda den förorättade eller
skymfa henne, som uppfylld af ångest bevittnar tvisten. Det
gäller blod eller pengar. — — — —

Sedeln låg på bordet. Man och hustru voro allena. Hon
väntade: Han begärde kallt att middagen skulle serveras.
Vid bordet lade han sedeln framför hennes tallrik. Hon ryckte
till. Han serverade henne med. förekommande uppmärksamhet
och tvang henne att äta och dricka. När hon gått till hvila
för natten, lade han sedeln på bordet bredvid henne. Då kom
förklaringen.

»Har jag icke gjort dig lycklig?»

»Så mycket värre.»

»Du visste, att jag icke älskade dig, då jag blef din hustru.»

»Jag troddde på din renhet».

Hon hade endast haft aktning och tillgifvenhet att gifva
honom, och likväl fylt sin pligt som få. »Låt detta minne
gälla något och förlåt mig!» ber hon.

»Jag kan icke.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1884/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free