- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondesjette årgången. 1884 /
168

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168

Hon trodde pligttroheten vara skvdd 110g. Hon hade
icke varit på sin vakt. Hon visste icke, hvad kärlek var,
derför blef ban henne öfvermäktig. »Jag ångrar. Förlåt
mig!»

»Jag kan icke».

Hon spörjer, om ban sjelf står felfri, eftersom ban vågar
döma, Svaret lyder:

»Qvinnans renhet är mannens upprättelse. Jag har trott,
på din renhet, du har bedragit, mig. Jag kan icke
förlåta.»

Natt efter natt låg sedeln vid hennes hufvudgärd, dag
efter dag vid hennes tallrik. Hon återsåg aldrig den, hon
älskat. Hennes lif var en stum men oaflåtlig bön om förlåtelse,
om upprättelse: men hennes domare förblef obeveklig. På
dödsbädden vågade hon åter tala om barmhertighet.
»Nej!»

Presten bad för henne.

»Nej! Må Gud förlåta henne. Jag kan icke. Jag har
trott för mycket på henne».

Ilon dog. Han sålde allt, reste bort och förblef död för
allt och alla, som haft beröring med hans forna lif. — — —

Historien är gripande, och ypperligt berättad. Men hvad
har man qvar? Deltagandet för den felande den skuldbelastade?
Hvilken är det då, som egentligen bär skulden. Det ser ut som
ville förf:n lägga den tyngst på hustrun. Ilon hade svikit., heter
det; och det menskliga hos honom, som hunnit sin skönaste
fullhet genom förlitandet på hennes renhet, var vissnadt och
dödt. För henne fans ingen förlåtelse. Man frågar:

Vill verkligen förf:n med dessa ord rättfärdiga mannens
påstående, att »qvinnans renhet är mannens upprättelse?» Och
vill hon på den grunden gifva hustrun största skulden? Ja,
det förråder hon icke. Men jemför man den pondus, hon
inlagt i dessa anföranden, med hennes flygtiga vidrörande af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:02:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1884/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free