Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - I. Gruvbrytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 GUSTAF BRING OCH HJALMAR ERIKSSON
tusentals meters avstånd överfört ett vattenhjuls kraft, ända ned till botten
av en flera hundra meter djup gruva. Pumparne bestodo av urborrade trä-
stockar med en mycket enkel lyftkolv på en trästång. De voro anordnade i
enkla eller dubbla rader efter en eller två konstregler, och arbetade i serie
med en ho mellan varje pump. På 1860-talet konstruerades enkel- eller
dubbelcylindriga tryckpumpar av järn, vilka kopplades till samma konst-
regler och tryckte vattnet en större höjd. Även för berguppfordringen an-
vändes understundom den sålunda överförda kraften. Ännu i början av
1900-talet voro dessa konstgångar allmänt i bruk, och det är först i våra da-
gar, som de helt ersatts med elektrisk kraftöverföring genom tråd och kabel.
Krutets användning inom bergshanteringen går, såsom förut blivit nämnt,
tillbaka till 1600-talet, och omtalas i Urban Hjärnes berglykta, vilken an-
tagligen var skriven vid tiden för Karl XI besök i Falu och Sala gruvor
1687. I Sverige synes dock krut ej ha blivit begagnat förrän under 1700-
talet och torde knappast ha varit i mera allmänt bruk förrän på 1800-talet.
Tillmakningen fortsattes t. ex. i Sala så sent som på 1880-talet.
Sedan det av en italienare 1846 framställda nitroglycerinet av Emanuel
Nobel i början av 1860-talet började tillverkas, användes det någon tid
i gruvorna i flytande form under namn av bergolja, men visade sig svår-
hanterligt och farligt. Sonen Alfred Nobel fortsatte experimenten med detta
sprängämne och uppfann 1867 dynamiten, en blandning av c :a 75 % nitro-
glycerin och 25 % kiselguhr, den s. k. guhrdynamiten. År 1875 framställdes
av samma uppfinnare gelantindynamiten, vilken består av nitrocellulosa löst
i nitroglycerin, och har framför guhrdynamiten den stora fördelen att ej
"utsvettas" nitroglycerinen, samt att alla beståndsdelarna deltaga i explosio-
nen, varigenom sprängkraften ökas. Gelantindynamiten har alltsedan varit
det förnämsta sprängämnet och användes i våra dagar under namn av extra-
dynamit, gummidynamit, expressdynamit etc. Vid sidan därav förekomma
ammoniumnitrat-, klorat- och perkloratsprängämnen såsom nitrolit, am-
moncahusit, territ, carlsonit etc, vilka äro svagare, men för lösa bergarter
kunna ställa sig fördelaktigare genom mindre söndersplittring av berget.
Under krigsåren kom även kolpulver, indränkt med flytande syre, till an-
vändning såsom sprängämne i en del svenska gruvor, men visade sig mindre
lämpligt på grund av den stora avdunstningen.
För att få ett begrepp om nutida högbrisanta sprängämnens effektivitet
kan anföras, att lösbrutet berg per kg. sprängämne i våra svenska gruvor
vanligen uppgår till 5 — 15 ton, samt att sprängningen av en vanlig ort med
c:a 5 kvm tvärsnitt erfordrar 8 — 15 kg. dynamit per meter, beroende på
bergets olika hårdhet och seghet. I förhållande till bergkrut torde nutida
sprängämnen i hårt berg ha en sprängkraft av det dubbla intill tredubbla.
Högbrisanta sprängämnen med stor explosionshastighet fordra hårt berg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
