Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - II. Sovring och anrikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 GUSTAF BRING OCH HJALMAR ERIKSSON
kornstorlek och dessa "kornklasser" förarbetas var för sig på lämpliga
maskiner. De grövre kornklasserna gå på sättmaskiner, finare på olika slag
av bord eller härdar. Är någon del av malmen magnetisk utdrages denna
på lämpliga ställen i systemet med magnetiska separatorer. Malmen eller
den s. k. sligen uppsamlas för sig i vagnar eller andra behållare och grå-
berget avrinner med avfallsvatten ur verket.
Anrikningsmetoderna i sig själva är o mycket gamla, och de förbättringar,
som under senare år gjorts i verken, äro till stor del förbättringar av redan
förut kända maskintyper. Bättre allmänna anordningar hava täflats under
senare årtionden, så att transporter och handarbete i allmänhet undvikes.
Förr var det t. ex. vanligt, att malmen uppsamlades i hoar under varje ma-
skin, varifrån den sedan fick uppösas för hand. Numera gå verken i hög-
grad automatiskt och intet annat arbete är behövligt än till- och av frakt
av anrikningsgodset samt maskinpassning.
Krossningen utföres på olika slag av grovkrossar eller tuggare, som
redan blivit omnämnda. En ny typ av kross, som visat sig värdefull för
krossning från 150 — 25 mm. är Symons s. k. skivkross, vid vilken kross-
ningen sker mellan tvenne roterande, skäliga skivor av manganstål. Den
ena skivan har även en pendlande eller excentrerande rörelse, så att öpp-
ningen vid skivornas periferi varierar. Malmen inmatas mellan skivorna i
centrum och utgår krossad genom mellanrummet vid periferin (se fig. 5).
För ytterligare finkrossning användes valsverk och en hel del kvarnar
av olika typer, som under senare år betydligt moderniserats. Valsverken
användas ännu, där försiktig nedkrossning är behövlig. Där krossningen kan
få ske hastigare, begagnas numera kulkvarnar och för yttersta finkrossning
rörkvarnar.
Kul- och rörkvarnar äro i sin enklaste form roterande cylindrar, i vilka
en viss mängd stål- resp. flintkulor inneslutits. Den kulkvarn, som i Sverige
länge dominerat, är den omkring år 1900 av Gröndal konstruerade. Den ut-
märker sig för stor enkelhet och driftsäkerhet. Malmen inkommer i kvar-
nen genom den ena ihåliga axeltappen och utspolas av vatten färdigkrossad
genom den andra. Kulorna äro numera smidda av stål och upp till 22 kg. i
vikt. Kulmängden i kvarnen kan uppgå till 3 ton. Gröndals kvarn användes
mest i verk avsedda för magnetisk separering av järnmalm, där det gäller
att hastigt komma ned till en betydande finkrossning. För andra ändamål
finnas kulkvarnar av avvikande konstruktion.
Rörkvarnen, som är en dansk uppfinning, byggdes ursprungligen för
cementindustrien, men har fått stor användning inom anrikningstekniken.
I Sverige användes den mest för järnmalm. I cement fabriker begagnas nu
rörkvarnar av en längd av upptill 20 m. För anrikningsändamål byggas de
vanligen mindre eller upptill 6 m. i längd och 1.8 m. i diameter. På senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
