Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rälsskarvproblemet av ingenjör Emil Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL FORSBERG
Fig. i. Berkinshaws räl av år 1820
egentlig skada. Rälsändarna fingo av denna anledning benämningen "snake-
heads", som ju är ganska träffande.
Svårigheterna med skarvarna torde verksamt hava bidragit till över-
gången från plattjärn till gjutjärn som rälsmaterial. Införandet av gjut-
järnsräler år 1767 var visserligen en ren konjunktur fråga, men å andra
sidan torde bemärkas, att engelsmän redan 30 år tidigare gjort en hel del
försök i denna riktning fast då misslyckats .Tack vare möjligheterna att
kunna utforma gjutjärnsrälerna till nästan godtyckliga profiler och till
fribärande konstruktioner, utträngdes de platt järnsbeskodda plankbanorna
hastigt, särskilt i England. Omkring år 1800 voro gjutjärnsrälerna, speciellt
de bekanta fiskbuksrälerna, i sitt högsta flor. Olägenheterna vid rälsskar-
varna började emellertid på nytt bliva mer och mer besvärande, med påföljd,
att förslag till förbättringar framkommo i hastig följd. Bland de konstruk-
tioner, vilka då för första gången kommo till användning, saknas knappast
någon av de utföringsformer för täckande av skarvluckan, som ett århund-
rade senare varit och fortfarande äro föremål för uppfinnarnas omtanke.
Sålunda förekommo laxskarv, snedskarv, sned och rak bladskarv etc. Snart
visade det sig emellertid vara föga lämpligt att utföra dylika komplicerade
skarvar av det relativt sköra gjutjärnet, enär rälsändarna brusto av.
Nämnda svaghet torde hava varit anledningen till det av engelsmannen
Nizon år 1803 framlagda förslaget att utföra räler av valsat fyrkant-
järn, varvid förbindningen mellan de olika "rälerna" bearbetades för sned
bladskarv, vilken upplades i gjutjärnsstolar, som i sin tur vilade å sten-
block. Då Nizon valt en allt för klen dimension, 38 m/m i fyrkant, böjdes
rälerna ned mellan stöden, vilket förorsakade en mycket ojämn gång hos
fordonen. Detta mindre lyckade försök att använda valsat järn med paral-
lell sektion till fribärande räler torde med minst ett par årtionden hava för-
dröjt utvecklingen av spår överbyggnaden. Dåtida järnvägsbyggare ansågo
nämligen, att Nizons försök bekräftat deras övertygelse, att endast räler
med högre sektion mellan upplagen — fiskbuks form — voro användbara
i spår. Under de närmast därpå följande årtiondena fortsattes försöken
med alla tänkbara modifikationer av bladskarvar å gjutjärnsräler, i avsikt
att förmedla övergången från räl till räl så mjukt som möjligt, men med
negativt resultat. Sedan man insett svårigheterna, väntades lösningen i att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
