Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefoni och telegrafi av telegrafingenjör Helge Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TELEGRAFI OCH T ELEFONI 149
endast med svårighet kunde framföras över ett fåtal hundra meters av-
stånd. En stor del av den utsända strömmen kom nämligen aldrig fram till
mottagningsapparaten, emedan den åtgick under vägen för uppladdning av
den kondensator, som ledningen bildar. Denna onyttiga laddningsström,
som måste tagas ända från strömkällan, orsakade extra energiförluster i de
långa ledningarna. Genom den storartade utvecklingen under de senare
åren vore det emellertid nu möjligt att upprätthålla tillfredsställande telefon-
förbindelse över distanser på 5 tusen km., även om ledningen hela vägen
låg i kabel.
Framstegen i långdistanstelefonering hava kunnat uppnås till en stor del
genom gradvis förbättring av alla i en förbindelse ingående ledningar och
apparater, men först och främst genom upptäckandet av metoder för
förminskande av ledningskapacitetens skadliga inflytande, samt genom full-
ändningen av telefonreläet, som inkopplas med vissa mellanrum för att för-
nya den dämpade energien på de långa telefonledningarna.
I slutet av 1880-talet visade O. Heaviside teoretiskt, i vilket förhållande
till varandra en lednings konstanter, motstånd, läckning, självinduktion
och kapacitet måste stå, för att dämpningen skulle bli den minsta möjliga
och oberoende av periodtalet. År 1900 löstes problemet praktiskt av ameri-
kanaren Pupin sålunda, att han höjde ledningens självinduktion genom
insättandet med vissa mellanrum av självinduktionsspolar, s. k. pupin-
spolar, varigenom ledningen under vissa förutsättningar kom att närma sig
Heavisides "ideella" ledning. Enligt en senare metod, som härrör från
dansken Krarup, lindas kopparledarna med fin järntråd, varigenom höjning
av självinduktionen ernås.
Genom pupini ser ingen utflyttades gränsen för telefoneringsavståndet
avsevärt, särskilt för kablar, men det fanns dock fortfarande en gräns,
som det icke var ekonomiskt möjligt att överskrida. På luftledningar ver-
kade dessutom pupiniseringen icke så revolutionerande beträffande överfö-
ringsavståndet, emedan dessa redan i sitt naturliga tillstånd ha relativt goda
egenskaper som förmedlare av telefonströmmar. Dämpningen är sålunda
praktiskt taget lika för alla väsentliga i talet ingående svängningstal, under
det att kablar dämpa de högre svängningstalen mer än de lägre, varigenom
en ändring i klangfärgen uppstår.
För att fullständigt lösa problemet om långdistanstelefonering, var det
tydligen nödvändigt, att på de ställen av ledningen, där strömstyrkan
sjunkit till ett visst minimivärde, tillföra ny energi medelst någon slags
reläanordning. Att mångdubbla telefoneringsavståndet genom höjning av
initialenergien är nämligen icke möjligt.
De talrika apparater, som tidigare gjorts för reläöverdragning av tele-
fonförbindelser, ha alla grundats på användningen av en mekanisk anord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
