- Project Runeberg -  Beskrifning öfver Westerås län /
Berg- och jord-arter

(1849) [MARC] Author: Wilhelm Tham - Tema: Statistics, Geography, Västmanland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
12

Berg- och jord-arter

»Bergarterna [1] inom länet äro alla af den primitiva bildningen, ehuru af många slag, och deras särskildta sätt. att massa sig tillsammans, tyckes bufvudsakligen hafva bestämt, icke blott omvexlingen af landets ytformer, utan ock dess olika bördighet, odlingsbarbet och klimatiska förhållanden.
13

Om man föreställer sig en linea dragen från Avesta till Dalelfven i sydlig rigtning samt nedom sjöarne Åmänningen och St. Kedjan, emellan Öfra och Nedra Wettern till sjön S. Mogen inom Örebro län, så går denna linea genom en mängd tvärdalar, hvilka en gång förenades i en stor sammanhängande, nu af yngre urarter ifylld dal, som åtskiljer berglandet från slättlandet, äfvensom de båda bergarter, som utgöra grunddraget i detta län. På nordvestra sidan af denna linea höjer sig den egentliga bergstrakten, hvars grundberg, utgörande en fortsättning af den högre bergsryggen i nordvest utom länet, består af röd granit, som merendels framstår blott i de höga bergsplatåerna och deras spetsar, emedan andra urbergsbildningar ligga i de mellan graniten befintliga dalarne. Emot den anförda linien sänker sig den röda graniten hastigt, och på sydöstra sidan om linien öfvertäckes den af ett vidt utbredt lager af grå granit eller gneis, som sedan utgör det synliga grundberget i länets öfriga delar, och som i sydost mot Mälaren öfvergår till tydlig skiffrig gneis. Med låga kullar höjer den sig småningom från Mälaren, dock något hastigare i gränsen af berglandet; men sällan upphinnande en höjd af 300 fot öfver hafvet, bildar den hufvudsakligen ett slättland, och den i dagen framstående kanten af dess lager utgör sydöstra sidan i den omnämda tvärdalen, under det att den röda graniten bildar nordvestra sidan.

De urbergarter, som fyllt denna dal, äfvensom dalarne i den röda graniten, äro: dels hornstens- och glimmerskiffer-arter, dels kalkstens- och marmor-arter, dels ställstens-arter, dels horn-blende m. fl. arter, hvilka alla, i en viss ordning sinsemellan lägrade, taga sin plats emellan granitspetsarne, och bilda merendels platta dalbottnar, på hvilkas sidor de lagerformiga bergarterna, bestående af hornsten, som efterhand öfvergår till ordentlig glimmerskiffer, uppstiga långs granitens sidor, och höja sig i branta kullar och bergmassor, urrder det att osammanhängande kalkberg bilda sig på och emellan dem, vanligen utefter nordvestra sidan; hvaremot hornhlendebildningarne lagt sig i de djupaste dalarne af slätterna.
14

Ehuru dessa ifyllningar sällan äro fria från svafvelkis, och hornblendestenen förer en icke ringa jernhalt, så innehåller likväl ingen af dessa hornblenderika arter sådana metalliska sammansättningar, som man kallar malm; men de genomskäras af gångar eller lager, som föra än blyglans med någon silfverhalt, än kopparkis och flera andra ämnen, men förnämligast jernmalm, till stor mängd och rikedom, och hvaraf länets betydliga jernproduktion underhålles.

Sålunda äro länets vigtigaste malmfält belägna i den förr nämda tvärdalen, emellan den grå och den röda graniten, i en sträckning från Avestad, åt vestsydvest, genom Norbergs, Westanforss och Skinskattebergs socknar. I hela denna sträckning, likasom i dess fortsättning utom länet [2], förekomma malmer lika allmänt, som de utom densamma äro sällsynta, då nästan inga malmförande gångar blifvit funna i granitbergen.

Af malmfälten i länet må anföras [3]: Risberget, Morberget, Norberget eller Klackberget i Norbergs socken, hvilka äro bland de betydligaste i riket, i afseende på deras ymniga tillgång på godartade jernmalmer; Gillermarken och Löfsvedet i samma socken, der blyerts brytes; samt Riddarhytte malmfälten i Skinskattebergs socken, med betydliga tillgångar på jern- och koppar-malmer samt någon koboltmalm.

På den grå granitens grund upptager en ifyllning af uppslammade arter Vester-Fernebo, Fläckebo och Harakers socknar, norr och öster om Wangsåns och Svartåns vattendrag ned till Svanå bruk, nordligaste delen af Romfartuna, hela Kila, Sala och södra delen af Möklinta, jemte den del af Enåkers socken, som gränsar till Hallaren. Denna ifyllning, genom hvilken granitens toppar ej sällan uppstiga och bilda bergen, hvilar på
15
inlägrade hornstensarter, af hvilka dock föga framstår i dagen, och hvarofvanpå en låg rygg af kalkberg med hälleflintbildningar, som ofta öfvertäcka kalken, sträcker sig genom Kila, Sala och Enåkers socknar, utefter den grå graniten. Norr om denna rygg hafva egna ställstensarter bildat vattendelaren emellan Dalelfvens och Mälarens dalar, genom Sala, Möklinta och en del af Enåker, under det att hornblendesten, albith-granit och albith-skiffrer uppfyllt dalen mellan dessa båda ryggar. I Vester-Fernebo, Fläckebo, Haraker och Romfartuna socknar utbreder sig deremot mörk cloritskiffer med inlägrade hornblendearter, under ett flackt och bördigt slättland.

Bland kalkbergen är Salberget vid Sala det största och enda malmförande; det genomskäres af en myckenhet gångar, som föra blyglans, med en ovanlig halt af silfver [4], jemte några obetydliga gångar med kopparmalm, som från urminnes tider brutits i Sala grufvor. De öfriga af dessa bergarter genomskäras väl äfven af gångar, som merendels fört svafvelkis och kopparkis, samt äfven jernmalm, hvilken föranledt många grufförsök; men utan att man hittills funnit något lönande.

Uti den gråa graniten förekommer också en bildning utefter Arboga-åns dal, af en från Mälaren uppstigande syenith- och hornblendeskiffer-massa, synlig till inemot Röforss bruk. Den är längre upp efter vattendraget öfvertäckt af albith-syenith, som utbredt sig öfver det låga landet omkring Fellingsbro, utan att uppstiga på höjderna mot Hjelmaren. Hornblendeskiffer har äfven här lockat till fruktlösa grufveförsök vid Arboga och Svarthäll.

Utom de nu beskrifna, förekommer en mindre dylik bildning vid sjön Temnaren i Öster-Wåla socken, samt en annan vid Söder-Åmyra by i Huddunge socken, men hvilka ännu icke blifvit nogare undersökta.»

Jordmånens beskaffenhet i de särskildta delarne af länet står, som ofvan antydt är, i närmaste sammanhang med bergarternas. I de egentliga bergstrakterna, särdeles inom Norbergs bergslag, är jordytan mestadels öfversållad med stenklapper på mogrund, och i allmänhet är sanden der rådande. I de skogstrakter, som utgöra öfvergången till slättbygden, hafva likaledes de låga landtryggarne sjelfva en stenbunden, sandig jordmån, de mellanliggande slätterna eller dalarne åter en med mojord omvexlande eller blandad mager lera, gemenligen kallad björklera eller jäsjord; med undantag likväl af Sala-trakterna, och det nordostligaste hörnet af länet, der en starkare, kalk- och mergel-haltig lera är rådande, åtminstone så vidt ej utrymmet upptages af de vidsträckta måssarne. Den egentliga slättbygden utmed Mälaren slutligen har en oftast hård, men bördig lerjord, der som ej de äfven hit framskjutande grusåsarne förorsaka undantag.

Jordens mineraliska rikedom framträder äfven i detta län, ofta långt från sina egentliga hembygder, i mineraliska, mest jernhaltiga källor, såsom vid Sätra i Kila socken, en af de mest berömda i riket, vid Emaus nära Westerås, äfvensom i grannskapet af de öfriga städerna, och på flera andra orter. En annan slags märkvärdighet, för ovanligt rik vattentillgång, ega tvenne källor, på Flosta egor i Altuna socken, och på Hedåkers i Vester-Fernebo: den sednare drifver, hela året om, en qvarn, den förra både såg och qvarn.


[1] Det nästföljande, för länets geognosi, författadt af Berghauptman af Forselles, är, med alla vederbörandes tillstånd, aftryckt ur ofvannämda Top. och Stat. Uppgifter.

[2] Dessa bergarter fortsättas genom Örebro län, i samma rigtning, och innesluta äfven der de vigtigaste malmtillgångarne, likasom ännu längre bort i Wermland, sedan den gjort en krökning åt nordvest omkring foten af den stora röda granitformationen.

[3] Utförlig afhandling härom finnes i Hisingers mineralogiska geografi öfver Sverige, samt i Ångmans beskrifning öfver Norbergs bergslags härad.

[4] Blyglansmalmen i Salberget håller 5 lod silfver på 100 skålpund blyglans, då deremot sådana malmer, på andra orter i Westmanland och Dalarne, vanligen hålla 1/4 till 1/2 lod silfver på lika mycket ren blyglans.


The above contents can be inspected in scanned images: 12, 13, 14, 15

Project Runeberg, Thu Dec 13 14:57:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/thamaros/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free