»De berg, som i norra delen af Helleforss socken, mot gränsen af Dalarne och Wermland, omgifva Svart-elfven och dess sidodalar kring Säf- och Mång-elfvarne, bestå af röd grofkornig granit i en höjd af 12 till 1400 fot öfver hafvet, hvaremot bergarten i de smala dalbottnarne utgöres af hornsten med lodrätt, i norr och söder strykande lager, hvilka nedom Helleforss kyrka öfvergå till lager af urlerskiffer, hvilken bergart intager den vidare dalen emellan Torrvarpen, Söderelgen och Halfvarsnoren, på ungefär 600 fots höjd öfver hafvet. I norr, mot Gåsborns socken i Wermland, öfvergår hornstenen till en art af porfyr; men åt öster, der den utbreder sig genom Hjulsjö och Nya Kopparbergs socknar, ända till dess nya, ehuru lägre granitberg, möta på gränsen af Ramsbergs socken, antager den ömsom karakteren af hälleflinta och glimmerskiffer, dock med bibehållande af sin ursprungliga qvartziga hufvudmassa. Vid Hörk-sjöarne och på gränsen af Dalarne mötes denna bergart å nyo af höga granitberg, uppstigande till omkring 1000 fot öfver hafvet, och slutar i söder inom Nora socken mot sjöarne Skärjen, Wikern och Fåsjön. På gränsen af Hjulsjö och Jernboås socknar uppskjuta några enstaka granitmassor till 12 à 1300 fots höjd öfver hafvet, genom hornstenslagren. Äfven dessa uppnå, emellan Svart-elfven och Hjulsjö-dalen samt invid Nitt-elfven, nära 1000 fots höjd, men sänka sig mot söder till 5 à 600 fot höga kullar.
Öster om hornstens-arterna och de nämde granitbergen inkomma, från Skinskattebergs socken i Westerås län, lager af gneissartad glimmer-skiffer, som, med omväxlande utseende, fortsätta genom Lindes och Nora socknar till Svart-elfven, der denna, på en medelhöjd af 400 fot, genombrutit de bergsryggar af granit, som förut bildat dess vestra sida, och nu på den östra möta de öfriga bergsträckningarne mot Nerikes-slätten.
Vid gränsen af Westerås län emellan Ramsbergs och Fellingsbro socknar, vidtager åter den röda graniten, föga höjande sig öfver den nedanför liggande slättbygden, förr än vester om Linde stad, der den uppstiger till 6 à 700 fot höga berg, samt fortgår i Kihlsbergen, tills dessa, mot trakten af sjön Ölen, sammanträffa med landtryggen, som på denna sida består af vexlande granit- och gneis-arter.
De rika tillgångar på jernmalm, som gifvit upphofvet åt denna ortens hufvudnäringar, grufvebrytning och tackjernstillverkning, förekomma alla uti glimmerskiffer- och hornstensarterne, och företrädesvis i de förstnämde. Malmen bildar flera jemnlöpande gångformiga streck, som i glimmer-skiffern äro sammanhängande på sträckor af flera mils längd, men som i hornstens-arterna bestå af åtskiljda körtlar eller stockar, hvilka dock vanligen, genom läge och likartad beskaffenhet, utvisa spåren till den afbrutna kedjan.
Sistnämde förhållande eger i synnerhet rum i Helleforss, Grythytte, Hjulsjö samt en del af Nya Kopparbergs och Jernboås socknar, hvarest en stor mängd sådana afbrutna och spridda jernmalmsstreck blifvit bearbetade, ehuru med ombytlig framgång. De förnämsta gruf-fälten, af hvilka dock en del blifvit öfvergifna, äro: i Helleforss socken: Ställ-, Sirsjö- och Gloppsjö-bergen samt Stolpgrufvorna; i Grythytte socken: Finn- och Högborns-fälten 3); i Hjulsjö socken: Hafsjö-, Ösjö- och Qvidd-bergen; samt i Nya Kopparbergs socken: Lomberget, Svartviks-grufvorna och Salboberget, af hvilka det första egentligen tillhör Grängesbergs-fältet inom gränsen af Dalarne, och de tvenne sednare en temligen sammanhängande gång från norr till söder, som afbrytes af granitbergen mot gränsen af Jernboås, men återfinnes söder derom i Slotter- och Mariæbergen samt Kärrgrufve-fälten inom sistnämde socken. Alla dessa malmfält, utom Lomberget, hafva en gemensam likhet deruti att de röra rika svartmalmer, mer och mindre bemängda med svafvelkis.
3) På botten af sjön Torrvarpen i denna socken finnes s. k. Sjö- eller Myrmalm, som upptages och tillgodogöres såsom blandning, vid smältning af annan jernmalm.
Så snart man åter nalkas de östra glimmerskiffer-arterna, blifva malmstrecken sammanhängande, och föra, med få undantag, qvarzhaltiga blodstenar. Af sådana äro tvenne hufvudparalleler bekanta, på hvilka de förnämsta grufvorna inom Ramsbergs, Linde och Nora bergslager äro brutne, nemligen: Bäck-, Blanka- och Strossa-fälten i Ramsberg; Moss-, Svartbergs-, Malmbergsudde-, Dal-, Mellan-, Strip- och Ribodafälten i Linde; samt Lerbergs-, Klacka-, Ny-, Måsse-, Presta- och Äsbobergens, Fogd- och Pehrshytte-, samt Dalkarlsbergsfälten i Nora. Med de sistnämda, som af alla hysa den rikaste malmen, äfvensom med Fogdhytte-, Nybergs- och Klackafälten, stanna dessa malmgångar mot sydvest uti de sydligaste hornstens-lagren, der de ock, i stället för blodsten, röra svartmalmer, samt förlora det sammanhang, hvaraf de förut varit utmärkte.
Inom denna ort finnas äfven nedlagda stora förråder af sådan kornig kalksten, som är nödvändig till jernets utbringande ur malmen. Denna bergart förekommer i gångar af mer än 100 fots mäktighet, hvilka, från en medelpunkt i Fåsjön inom Nora socken, sprida sig i alla rigtningar: åt sydvest utefter östra stranden af Wikern till Elflången, och öfver landthöjden efter Elgsims-ån till sjön Möckeln; åt nordost förbi östra stranden af Usken till Rosvalen, och på dennas norra sida till Strossa grufvefält i Ramsberg, der den alldeles upphör; åt norr från Usken efter dalen till Gränsjön och granitbergen på norra sidan derom; åt nordvest längs dalgången genom Jernboås och Hjulsjö socknar till Bredsjön, samt åt vester öfver Bälsjön inemot sjön Grecken. Från den nordvestra kalkstensgången utgrenar sig, vid Jernboås kyrka, en särskildt åder, uppemot granitbergen på gränsen af Nya Kopparberget, och fortsätter i vester om Salbosjön och Ljusnaren till Norra Hörken.
Af ädlare metaller förekomma: vid Helleforss, silfverhaltiga blyglanser, såsom smala ådror i svart hornsten; äfvenså vid Segerforssverket i Nya Kopparbergs socken, samt vid Siggeboda och Guldsmedshyttan i Lindes socken, men blott på det sistnämda stället till en sådan halt och myckenhet, att de funnits lönande.
Kopparmalms-anledningar finnas på åtskilliga ställen, hvaraf många blifvit försökta men åter nedlagda. Af de ännu bearbetade äro Nya Kopparbergs malmfält och Håkansboda (i Ramsberg) de betydligaste. På förra stället förekommer kopparkisen i glimmerskiffer, på det sednare i kalksten. Den yttre betäckningen af bergen består gemenligen af grus, mojord och söndervittrade delar af den underliggande bergarten. Lera förekommer endast i de vidare och jemnare dalarne.
I de norra socknarne äro de trånga dalbottnarne vanligen uppfyllda med större eller mindre bråttstycken, men främmande rullstenar träffas sällan i de sparsamt förekommande, afbrutne och osammanhängande grus-åsarne. Endast Svartelfsdalen är uppfylld med sand, som elfven ditfört, och utbredt öfver den jemnare grunden.
Bergarten inom östra och norra delarne af Fellingsbro socken är röd granit, hvilken ofvanför Lindes stad sammanhänger med de granitberg, som utgöra gränsen för bergslagerna, och från östra delen af Nora socken fortsätta på det lägre landet, till Örebro och vestra stranden af Hjelmaren. Den af graniten inneslutna trakten emellan Järle- och Wedevågs-elfvarne till Wäringen består endast af grå, hornblendehaltig gneis. Landthöjden Käglan, allt ifrån Dylta, utgöres af grå gneis med lager af hornblendeskiffer, alldeles enahanda med den bergart som omgifver Mälaren på ömse sidor intill Östersjön.
Det svafvelkishaltiga qvartzlagret vid Dylta, jemte några stockar af kornig kalksten, äro de enda främmande inblandningar i denna bergart, bland hvilka sednare den som förekommer vid Glanshammars kyrka, innehåller någon silfverhaltig blyglans.
Slättbygden i Fellingsbro och Ervalla socknar är i allmänhet betäckt med lera, men den högre delen af denna trakt med sand och grus, hvilket sednare jemväl samlat sig i de åsar, som sträcka sig nedåt Hjelmaren.
Innan Khilsbergen mot sydvest närma sig gränsen af Karlskoga, och förena sig med den Wermländska bergsträckningen, upphör den röda graniten att vara rådande, och utbytes af granitgneis, som utgör bergen i Hidinge, Knista och Qvistbro socknar. Denna bergart är äfven allmän i hela den högre bergiga delen af vestra och södra Nerike, samt innesluter lager af glimmerskiffer med här och der anträffade gångar af jernmalm, som brytes å Kronobergs- och Kärrgrufvefälten i Qvistbro, å Distorps i Snaflunda, och Håkanstorpsfältet i Lerbäcks socken. Kornig kalksten brytes äfven längs foten af Kihlsbergen, från Garphyttan i Tysslinge socken till sjöarne Multen och Björken, samt på åtskilliga ställen i Snaflunda och Hammars socknar, i synnerhet vid Harjeby nära Wettern.
På det bekanta Wehna Koppar- och Kobolts-malmfältet i Hammars och Lerbäcks socknar, brytes malmen ur smala ådror, som följa ett föga mäktigt lager af glimmer-skiffer i den vanliga granitgneisen. Jordbetäckningen inom hela denna sydliga bergstrakt består nästan endast af grus, sand och mojord, jemte myror, ehuru mera lerblandad åt östra sidan mot Södermanland och Östgötagränsen. Vestra delen af Nerikes lågland är äfven betäckt med sand; rådande bergarten är gneis-. artad glimmerskiffer med anledningar till jernmalm. Sådan brytes ock i Sanna och Hesselkulla grufvor på vestra sidan af den låga granit-ås, som går emellan Hjelmaren och Mosjön.
På den åt öster sig utbredande Nerikes-slätten träffas en s. k. öfvergångs-bildning, bestående af sandsten, alunskiffer och kalksten i vågräta lager, hvaraf de öfversta, kalkstenen och alunskiffern, föra försteningar af mollusker och sjövexter. Gränsen för denna öfvergångs-bildning går från norra stranden af Tysslingen i en böjd linea förbi Qvistbro kyrka till Wibysjön, och derifrån, jemnsidigt med bergstrakten, genom Kumla, Skyllersta och Lännäs socknar till Hjelmaren, och begränsas på norra sidan af den låga granit-åsen nedom Örebro. Alunskiffer och kalksten visa sig endast i det mera upphöjda och kulliga landet vid denna bildnings vestra gräns, hvaremot hela den öfriga slätten är intagen af sandsten, med undantag endast af en några fot upphöjd platå, kallad Hellebråten, på gränsen af Kumla, Ekeby och Skyllersta socknar, hvars öfversta lager utgöres af kalksten.
I den fördjupning af granitberget, hvari Svart-ån framrinner från Tysslingen till Hjelmaren, är ett särskildt lager af sandsten inlägradt, som framstryker under södra delen af Örebro stad, och vid Hjelmaren sammanhänger med den öfriga sandstens-bildningen. I förmodan att under detta sandstenslager träffa stenkol, hafva borrningsförsök på 1780-talet blifvit anställda vid Nasta söder om Örebro, men afstannat, sedan flera hvarf af sandsten och lera, till 92 fots djup, blifvit genomgångne.
Jordmånen på denna bördiga slätt, som bär alla spår af en forntida betäckning af lugnt vatten, består af uppslammade jordarter, förnämligast lera och märgel, genom hvilka förr nämde grus-åsar framträda, samt här och der utbreda sig i sandfält och kullar.»
Bredvid länets öfriga mineraliska rikedom är att nämna
dess många mineralkällor, omkring 20 till antalet, mestadels
med jernhaltigt, ej sällan äfven svafvelhaltigt vatten. De som
mest blifvit begagnade såsom helsobrunnar, äro: Porla i Skagerhults
socken, uti en kärrtrakt, räknas att hafva det starkast
jernhaltiga vatten; Loka i Grythytte socken är hufvudsakligen
besökt för sin mineraliska gyttja; Adolfsberg, nära Örebro,
besökes mest af stadens invånare.
