Örebro län erbjuder, med sin i det hela både rika och olikartade natur, många och olika medel till innevånarnes bergning. En hufvudnäring är för hela länet gemensam, nemligen Åkerbruket: ej blott för Nerikes slättland, der det är den förnämsta, mångenstädes snart sagdt enda näringen; utan ock för bergslagerna, der det, såsom vi redan antydt, öfverallt är förenadt med, och tjenar till yttersta grund eller stöd för bergsbruket. Emellertid kunna bergslagerna naturligtvis ej idka åkerbruk till en sådan betydenhet, att afkastningen motsvarar det egna behofvet: men just detta är åter en fördelaktig omständighet för detta yrke inom de öfriga delarne af länet, att tillfälle till afsättning finnes i närmaste hand; andra fördelar af samma art beredas af goda vägar för transporter, och af Hjelmarens och Wetterns läge till betydlig del in i landet, samt af närheten till Mälaren.
Deremot ligger ett stort hinder för nästan allt slags landtbruk, äfven å slättbygden, i jordens sidländthet, och deraf uppkommande rikedom på träsk eller sanka ängar, med åtföljande fuktig och kall luft. Till en del härleder sig denna olägenhet från konstgjorda uppdämningar för vattenverk, eller kan åtminstone genom utdikning af sjöar och kärr afhjelpas, hvarpå man ock varit betänkt. Så har man satt i fråga att dels genom upprensning af Svart-ån, dels genom flyttning af Götawi vid densamma belägna qvarn i Winteråsa socken, göra betydliga sträckor af mera eller mindre genomdränkt jord odlingsbara; likaledes genom sänkning af Mosjön, som för Attersta qvarnar i Gällersta socken är uppdämd. Sjöarne Lången i Axberg och Hofsta, och den stora Sottern äro nyligen sänkta; ett dylikt förslag är å bane med Tysslinge-sjön, och -- för att förbigå en mängd företag eller förslag af mindre betydenhet ett af genomgripande vigt för både Örebro, Askers samt andra härader, och som äfven torde vara ett oundgängligt vilkor, hvarförutan allt arbete med Mosjöns och med hela Telgedalgångens uttappning blefve utan frukt, nemligen att minska Hjelmarens vattenhöjd. Derigenom skulle, efter beräkning 20,000 tunnland jord kunna vinnas, dels inom Nerike, dels i Södermanland och Westmanland. Är 1822 hölls för detta ärende ett möte mellan de tre länens styrelser och strandegarne, men desse förklarade sig helst se att sjön bibihölls vid sin vanliga höjd. Med ökad sjö-trafik å Örebro stad torde ett betydande hinder ligga i de menliga följder, som företaget skulle medföra för den redan nu svåra segelfarten genom sunden mellan sjöns särskildta delar. Emellertid är frågan i dessa dagar åter väckt.
Åkerbrukets framsteg i sednare tider, genom förbättrade methoder och redskap, genom omsorgsfullare dikning, och genom trädesjords användande för fodervexter, har ej förblifvit främmande för detta län, icke ens för dess allmoge. Från åtskilliga större egendomar, såsom Bysta i Asker, Boo i socken af samma namn, Carlslund i Längbro, Dylta i Axberg, Frötuna i Götlunda, Fröswidal och Klockhammar i Kihl, Kåfö i Hofsta, Mark i Almby m. fl., der man i mera eller mindre stor skala vetat att tillämpa tidens riktade erfarenhet, har exemplet spridt sig äfven till bönderne. Dock är hos dem på slättbygden ännu mestadels rådande det gamla bruket af åkerns trädande hvart annat eller hvart tredje år. I bergslagerna deremot brukas af gammalt en cirkulation med ett större antal skiften, för råg, hafre och gräs, afpassad efter ortens större behof af fodertillgång, med afseende på de täta och tunga körslorna; och detta bruk har, för de fördelar det medför för boskapsskötseln, spridt sig ej blott till skogsbygderna, hvars natur mera omedelbarligen det påkallar, utan ock till en del orter på slätten. Länets hushållningssällskap har genom anställda profplöjningar, utdelningar af premier och andra åtgärder ej litet bidragit att väcka hågen för förbättringar, så väl i denna, som andra dermed sammanhängande näringsgrenar. Laga skiften och hemmansklyfningar, der dessa ej gå för långt, bidraga att väcka den enskildtes håg för den honom särskildt egna tegens häfd.
Utsädet af spannemål beräknades för åren 1818-1822 till 42,307 tunnor p. m. för hvarje år, och afkastningen, utsädet afräknadt, till 178,841 tunnor, eller efter knappt 4 1/4 kornet; för åren 1839-1843 beräknades utsädet till 47,922, och behållen afkastning till 235,658 tunnor, eller efter nära 5-te kornet. Af potatis beräknades utsädet år 1822, i medeltal för nästföregående åren, till 14,363 tunnor, och behållna afkastningen till 72,324 eller efter 5-te kornet; år 1843 utsädet till 22,650 tunnor, och behållna afkastningen till 147,070, eller efter 6 1/2 kornet. För öfrigt faller af nämda spanmåls-afkastning relativt största lotten på de större, bättre skötta egendomarne, likasom ock förhållandet mellan odlingen af spanmål och af potatis utfaller till desammas fördel 1).
1) Man beräknade för år 1843 afkastningen åHvad de särskildta sädesslagens afkastning angår, uppger Forssell den, efter Femårsberättelserna för 1823-1832, till 6:te kornet af hvete, 5 5/8 af råg, 4 5/8 af korn, 3 3/8 af hafre, 4 3/8 af blandsäd, 4 af ärter, samt 5 7/8 af potatis; allt efter afdrag af utsädet.
ett mantal i allmänhet till 80 t:r säd, 52 t:r potatis; -- -- säteri -- 113 -- -- 50 -- -- -- -- frälse -- 72 -- -- 35 -- -- -- -- kronoskatte -- 85 -- -- 40 -- -- -- -- bergsmansh:n -- 65 -- -- 60 -- -- och å samtliga lägenheter, torp, backstugor m. m. -- 10450 -- -- 30800 -- --
Af spanmålsproduktionen särskildt beräknas hvete till 2 procent, råg till 54, korn till 6, hafre och blandsäd till 35, ärter till 3. På slätten utgör höstsädet, hvaraf 1/25 hvete, det öfriga råg, mera än 60 procent; i bergslagen åter utgör vårsädet, för det mesta hafre, i Nora och Lindes fögderi 72 procent, i Leke och Karlskoga ända till 88 procent af utsädet. Jemnt fördelad på länets befolkning skulle produktionen år 1822 hafva utgjort 1 7/10 tunna span mål och 7/10 tunna potatis på hvarje person; och år 1843, 1 9/10 tunna spanmål, 1 1/5 tunna potatis; hvaraf synes att produktionen, särdeles af potatis, tilltagit raskare än befolkningen. Spanmålen för sig skulle, äfven om man beräknar, att utförseln deraf till Wermland och andra orter, samt förbrukningen till bränvin, motsvaras af införsel från andra provinser, såsom Westmanland m. fl., ej fylla det års-behof af 2 1/2 tunna för hvarje person, som man plägar antaga. En förklaring ligger i den, särdeles i de sädesfattiga skogs- och bergstrakterna, stigande potatisodlingen, en annan i menige mans förmåga att vid inträffande brist rätta behofvet efter tillgångarne. Men sannolikaste förklaringen är, att alla ofvannämda summor äro för små, i följd af ofullständiga uppgifter, emedan allmogen ej gerna meddelar upplysningar, som den tror kunna leda till skatternas förhöjning. Troligen kan årliga utsädet för hela länet, utan fara för misstag, ökas med 20 procent, och afkastningen antagas till 300,000 tunnor, hvilket ungefär skulle motsvara besagda beräkning 2).
2) Vi låna här ur Top. Stat. Uppgifter etc. följande upplysningar, huru de särskildta socknarnes produktion, vid vanlig årsvext, förhåller sig till deras behof och förbrukning: I Öster-Nerikes fögderi säljer Fellingsbro härad ungefär hälften af sin produktion; Fellingsbro socken dock mera än Näsby och Ervalla. Glanshammars härad afyttrar en tredjedel; likaledes Örebro härad, med undantag af Axberg, Kihl och Tysslinge, hvilka hafva föga att aflåta. I Askers härad kunna St. Mällösa samt norra delarne af Asker och Lännäs afyttra en tredjedel, men de södra delarne af sistnämda socknar intet. I Skyllersta härad kunna Ekeby, Gällersta och Norrbyås sälja 1/4, men Skyllersta, Svennevad och Boo hafva knappt till eget behof. I Vestra Nerikes fögderi har slättbygden i midten säd att aflåta, men i södra delen är knapp tillgång, och den vestra lider brist. Kumla, norra delen af Halsberg, Hardemo, Kräcklinge, Hackvad, samt större delen af Wiby sälja 3/5 af sin äring; Knista, Hidinge och Edsberg 1/5; Qvisbro och Nysund anses hafva knappt till eget behof, likaså Tångeråsa och Skagershult, och bönderne köpa sitt spanmålsbehof från dervarande herrgårdar. Lerbäck och södra delen af Halsberg köper 1/5 af sitt behof, likaså östra delarne af Hammar och Askersunds landsförsamling, samt hela Snaflunda, likväl mest till bränvinsbränning för afsalu. Bodarne med derintill belägna delar af Askersunds och Hammars socknar köpa hälften af sitt årsbehof. Af Lekebergs bergslag köpa några trakter 1/2, andra 2/3 af sitt behof; Karlskoga bergslag 1/3, dock till stor del för bränvinsbränning. -- I Nora och Lindes fögderi köper Lindesbergs socken ungefär hälften af sitt årsbehof; Nora, Jernboås och Ramsberg 5/8; Nya Kopparberg och Hjulsjö 7/8, Helleforss 3/4 allt från Nerikes och Westmanlands slättbygder.
Bredvid spanmåls- och potatis-odlingen intager allt annat jordbruk ett temligen obetydligt rum. Lin odlas väl temligen allmänt, men på långt när ej till husbehof, än mindre till afsalu, utom i Mällösa, Lännäs, Skyllersta, Askersunds landsförsamling och Hammar. Hvad som brister, fylles genom inköp dels från de nästgränsande skogsbygderna af Westergötland, Undenäs och andra socknar, dels från Norrland. Hampa är ännu mera sällsynt både till odling och förbrukning. Humleplantering idkas på slätten föga, i skogsbygderna intet; blott Lännäs socken gör undantag, hvilken, jemte nästgränsande socknar af Östergötland och Södermanland, Vestra Wingåker, Regna och Schedwi, hvarifrån denna kultur hit inkommit, förser länet med dess behof. Odling af rapsat har blott vid några få egendomar blifvit försökt, och ej med en framgång, som lockat till efterföljd. Odling af rotfrukter, och af de mest brukliga trädgårdsvexter, är temligen allmän, men i inskränkt och blott mot eget behof svarande skala. Större trädgårdsanläggningar finnas nästan endast vid herrgårdar, men der så betydande, att afkastningen mestadels tillfredsställer äfven den öfriga ortens behof. Blott i Wiby socken har hågen för trädgårds- och blomsterskötsel, genom der nu varande kyrkoherdes försorg, spridt sig äfven till allmogen. Samma socken har ock en egen hushållsförening för förbättringar i jordbruk, samt hus- och handaslöjder.
Bland de närmast med åkerbruket sammanhängande binäringar
är Bränvinsbränning, af dels egen, dels köpt vara,
allestädes idkad till husbehof; och äfven till afsalu i Karlskoga,
Askersund, Hammar och Snaflunda, dock nu mindre
än förr, åtminstone hvad bönderne angår. Mältning af korn,
till afyttrande i städerna och bergslagerna, utgör en liten
inkomstkälla för allmogen i Asker, Wiby och Hackvad.
Sirupstillverkning af potatis är försökt vid Riseberga i Edsberg,
och i Askersunds stad. För öfrigt äro de många vattendragen
väl begagnade till både tullmjöls- och husbehofs-qvarnar.
