Den Handel till sjös och lands, som i länet idkas, har såsom af
ofvanstående kan synas, hufvudstaden till egentlig medelpunkt. Dit
eller deröfver afsättes det mesta af bergverksalster, ved, spanmål,
bränvin, hö och foder, grönsaker,
trädgårdsfrukter, mjölk, smör och ägg, småboskap, svin, får, ull
m. m.; och derifrån hemtas, till småstäderna och landsbygden, det
mesta af kramvaror och annat för uppehället eller lyxen
erforderligt. Anmärkningsvärd är den allt uppslukande dragningskraft,
som hufvudstaden utöfvar, i det allmogen helst förer sina varor dit,
ehuru ofta sviken i sitt hopp om bättre förtjenst än på närmare håll;
hvarföre mången å landet bosatt måste i Stockholm köpa, hvad han i sin
omgifning kunde och borde finna; likasom ock bonden gerna gör längre
resor för att hemta förnödenheter från hufvudstaden, heldre än
annorstädes. Ståndspersonerna begagna sig i båda afseendena mycket af
ångbåtarne. Mest lida småstäderna af detta förhållande, genom
bristande tillförsel, eller högt uppdrifna priser, och genom bristande
afsättning. Nästan blott vid marknader, af hvilka de hafva hvar sina
tvenne, utom Waxholm, och i viss mån på torgdagar en eller annan gång
i veckan, kunna de påräkna någon lifligare omsättning. För vissa tider
och för vissa varor äro af betydenhet de nämda bytesmarknaderna
skärgården och sädesbygden emellan. Största delen af handeln drifves
utan mellanhandlare, omedelbart mellan köpare och säljare, och numera
nästan utan alla tvångsband från fordom.
