Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Anvar misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215:
sprungo omkring, rörliga och behagfulla som små
kolibris. Till de rådande föreställningarna om
hvilodagen hörde ej, att den skulle vara en dag af
botöfning och onaturlig stillhet för de unga.
Då vi kommo fram till det ställe, der jag
lemnat min karriol, voro Reva och Anvar redan ur
sigte, och Utis och Ulmene höllo just på att begifva
sig af. Sedan jag fått tillsägelse att följa efter Utis,
begåfvo vi oss af i snabb fart. Efter en stund
försökte jag åter börja ett samtal om den sak, som
låg mig mest om hjertat, men efter en kort
förklaring vände Ialma talet på andra ämnen.
"Jag liar redan sagt mer än jag kanske borde",
sade hon. "Men du såg verkligen så olycklig ut,
att jag ej kunde låta bli att säga något. Men jag
kan säga, hvad alla hafva rätt att få veta. Hulmar
och Anvars far äro gamla vänner, och jag tviflar
icke på, att Hulmar skulle tycka om att få Anvar
till måg. Och hvem skulle ej göra det? Men —
jag hyser starka tvifvelsmål om, att han någonsin
kommer att få det."
Efter denna för mig tröstande försäkran vände
hon samtalet på andra ämnen. Detta var så
mycket lättare, som det ålåg henne att göra mig bekant
med den trakt, hvarigenom vi ljudlöst gledo fram.
Det fans icke ett hus, hvars historia hon ej kunde
berätta och hvars innevånares slägtskap med mig
hon ej kunde förklara.
Snart fingo vi vår bestämmelseort i sigte. Semna
Diotha-Nuvals hem var vackert beläget på en höjd
med utsigt öfver Hudson, icke långt från det ställe
der Peekskill nu ligger. Det visade sig, att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
