Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. Ismar får se en gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299:
"Jag är öfvertygad derom", anmärkte han, då
jag slutat, "och du, Reva?"
"Jag är också öfvertygad", svarade Reva
knappast hörbart, nästan som om hon talat för sig sjelf.
Derpå reste hon sig, som om hon varit i begrepp
att lemna oss; tiden var nämligen inne för henne
att begifva sig bort. Men i det hon ställde sig
bredvid sin far, med handen på hans axel — hennes
älsklingsställning i förtroliga ögonblick — fortfor
hon: "Nu måste jag berätta något, som jag velat
säga dig, alltsedan det hände. I det ögonblick då
Ismar tycktes med häpnad varseblifva någon
öfverraskande likhet hos mig, kände äfven jag mig gripen
af en sällsam öfvertygelse om att vi sammanträffat
i en aflägsen forntid och upplefvat nästan det samma.
Då trodde jag, att det måste vara —" Hon tvekade,
slutade ej meningen och sade: "Det är på tiden,
att jag far." I nästa ögonblick sågo vi henne ila
vägen framåt.
I enlighet med vår öfverenskommelse hade jag
icke erbjudit mig att åtfölja henne, eftersom jag ej
fått något tecken dertill. Det föreföll mig icke
heller alls otroligt, att hon ville hafva tid att tänka
på hvad hon hört. Jag blef ej utan belöning för
min sjelfbeherskning. Sedan Hulmar och jag
arbetat dugtigt på förmiddagen, fingo vi på bestämd
tid tillsägelse att infinna oss i matsalen. Med
outsäglig tillfredsställelse varseblef jag en nyponqvist
i buketten vid min plats.
Reva ville, att jag skulle fara med henne till
Ialma. Man kan tänka sig, att jag icke for den
kortaste vägen, och Reva gjorde inga invändningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
