Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Lagerkvist, Pär: Folket och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig fram till en klar uppfattning av de
konstnärliga problemen.
För att övergå till att tala om
speciellt den socialdemokratiska publiken,
så bar dess estetiska behov hitintills icke
fyllts på bästa sätt. Delvis av
mycket naturliga skäl.
Under de kampår som gått har man
givetvis inte haft tid att dryfta estetiska
spörsmål, arbeta på att odla och förfina
smaken. Man har upptagits av andra
och väsentligare ting, av frågor som krävt
en mera omedelbar lösning. Under
rörelsens stora uppmarsch har med
nödvändighet nästan allt intresse
koncentrerats kring själva den bärande idén,
att utforma denna och för massorna
klargöra dess innebörd har varit
huvuduppgiften vilken tagit så gott som alla
krafter i anspråk. Och varje man har
måst användas i den direkta striden, i
försvaret mot en mäktig fiende.
I den sociala kampen har dock även
konsten kommit till användning. Man
har brukat den som ett vapen bland
många andra, säkerligen ej utan
framgång. Det är konsten med social
tendens, den konst som skildrar arbetet och
arbetets folk man sysselsatt sig med.
Blott naturligt att så skett.
Men den faran lurade, att man
småningom kunde låta locka sig till en fast
övertygelse om att just denna konst var
den stora och banbrytande, tidens konst
och framtidens. Och i den mån man
offrade åt en dylik tro, gjorde man sig
skyldig till ett misstag, det må ärligt
sägas ifrån. Ty denna konst låg långt
borta från utvecklingens verkliga linje
och den var tidens och framtidens blott
i och genom sin tendens, ej som estetisk
strävan betraktad. Förlåtligt var det
ju dock att man överskattade tendensens
betydelse då man fann att de verk där
den bröt fiam återgåvo just de
stämningar och tankar man själv gick och
bar inom sig. Överallt, på varje
område för mänskligt skapande ville man
väl också gärna se en reflex från den
sociala kampens väldiga bål -— även i
konsten sålunda. Och så bortsåg man
från det förhållandet, att konsten har
sin egen väg att gå, och att icke ens
de mest utomordentliga sociala
omvälvningar förmå kasta om riktningen av
dess lugna och konsekventa utveckling,
lika litet som de med sina nya, om av
sanning och rättvisa än aldrig så
strålande tankar skulle kunna pånyttföda
den ur elt eventuellt förfall. Vilka spår
har den stora franska revolutionen, dess
hänförelse och glödande frihetsanda,
dess trots och tro och flammande hat
satt i konsten? Inga. Jag har läst
någonstädes att det då fanns artister som
togo sig för att måla med blod. Men
deras namn äro glömda, deras verk
likaså. Och man får väl anse deras insals
mindre värd än den enklaste kämpens
på barrikaden.
Allt eftersom socialismens väldiga
rörelse till de betrycktas befrielse växer
sig stark och segerviss, måste,
emellertid mera och mera intresse ägnas och
kunna ägnas även åt ett rätt
tillgodoseende av arbetarmassornas estetiska
behov. Här vaknar nu upp ett helt nytt
folk inom folket! Det vaknar till
medvetande om sin rätt till det mänskliga
tänkandets, den mänskliga kulturens
frukter. Må man då erbjuda det just
de friskaste och skönaste!
De många i dessa nya skaror, för
vilka konsten kan bliva ett verkligt
livs-värde får man inte låta sig åtnöja med
blott en konst i agitatoriskt syfte. Icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
