Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Nyman, Alf.: Demokraten Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt sett förde bort från verkligheten,
gick i grunden endast djupare in i
sakernas hjärta för att med hisioriens
pulsstötar hastigare eller långsammare
befordras fram- i dagens och
händelsernas ljus.
Detta kan tryggt sägas vara Kants
fall. I många ting står han just nu mitt
ibland oss — ej minst som rättstänkare
och politiker. Man kan lägga upp sidor
hos honom, som\ kunde vara skrivna- i
går eller förrgår — över lärofrihet och
lärotvång, över minislerstyrelse och
folkvilja, över nationalism och
kosmö-politism, över kolonialpolitik och
skiljedom, — barnuppfostringsproblemet och
ungkarlsskatten icke undantagna.
Kants allvarliga sarkasmer träffai än
i dag blodigt nog, utan hänsyn till parti.
Hans personligt politiska sympatier visa
emellertid, att hans hjärta på ett
blav-merande sält var fäst vid sådana
företeelser i hans samtid, som voro de
”rödaste”. Hans utbrista-nde vid
underrättelsen om franska republikens
grundande är vittnesbörd nog: — ”Nu kan
jag säga som Simon: Herre, lål din
tjänare fara i frid, sedan- jag skådat
frälsningens dag!” Det betydde för honom
ett plötsligt sönderbristande av den
molnbank, som despoti- och
ståndsyste-met tornade upp över 1700-talets
Europa och ett perspektiv in i en väldigare
och klarare politisk rymd — ett
frarn-tidsvarsel, som jämte bildandet a-v
Nordamerikas förenta stater förde
tanken fram till det stora folkrättsliga
förbundet, där den gamla nationalstaten i
ordets egentliga mening endast bleve en
"stat i sfaten” och där krig är en
.omöjlighet: Europas förenta stater..
Över Kants politiska och
statsrätis-liga spekulation slår — trols tonens pe-
danteri — stormsusel av revolutionens
vingar. Ingen mindre än Marx har
uttalat, att Kants filosofi vore den tyska
teorin för franska
revolutionen. Den andliga frändska-pen
med revolutionsfilosofien bär djupast
ned i den- kantska etikens källor.
Individens oförkränkbarhet och
fullmyndighet — dess autonomi eller
självstyrelse — är för honom överallt det första
och det sista —: det etikens urberg,
varpå han vill grunda sin församling. Del
var också detta bottenskikt, som med
revolutionen vulkaniskt sköt upp i
dagen, folkens ”Fruhlings-erwachen”. —
— ”Mången, hög herre betraktar sitt
folk, såsom vore det blott en del av
naturriket”, påstår Kant. Men människan
såsom förnufis-varelse behöver icke
skrapa på foten ens för en seraf! Detta
bränner hopa. Det kaniska valspråket:
Sapere au de! -—- våga att veta! —
ger den vackraste kvintessensen av hela
upplysningstiden. Med en välgörande
ironi vänder han sig också mot de
ljusets fiender, som av pur
människovänlighet slå hårt i för att göra detta
omyndighelstillstånd så effektivt och
varaktigt som möjligt. — ”Att den
övervägande delen av människorna
(däribland hela- del svaga könet) anser steget
till myndighet — frånsett svårigheten
i saken -— vara utomordentligt vådligt;
härför sörja alla dessa förmyndare, som
benäget åtagit sig uppsikten över dem.
Sedan de först förläal sin nötboskap
under sorgfälligt förhindrande av, att
dessa sävliga varelser skulle våga taga
ett enda steg uta-nför den skrinda, vari
de inspärrat dem, så förehålla de dem
efteråt den fara, som hotat dem, så
snart de försöka gå på egen hand.”
Kant delar, trols sin ganska mörka syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
