Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att Kant skulle ge ut en skrift i
fredsfrågan, och det var därför med
verklig spänning, som den utlovade
publikationen motsågs. Den utkom
samma år som fredsslutet i Basel
i 1,500 exemplar, som slutsåldes
inom loppet av ett par veckor. I en
samtida recension betecknas boken
som ”ett mästerstycke av den vise
Königsbergaren, vari grundlighet,
tankerikedom, genomskinlig
framställning, allvarlig kvickhet och ädel
frimodighet på det lyckligaste äro
förenade med varandra”. — Men
även energiska protester
förnum-mos. Man kallade Kants fredsidéer
för fromma önskningar, förklarade
dem ur bristande sakkunskap o. s. v.
Det vore ett stort misstag att tro att
Kant icke nödigt beaktat
de.möjliga invändningar, som skulle kunna
göras mot hans uppfattning. Men
för honom var förfäktandet av
"världsfredens idé endast en
konsekvens av hans allmänna etiska
grundsyn. Redan 10 år tidigare
(1785) hade Kant i sitt berömda
ar-hete ”Grundlegung zur Metaphysik
der Sitten” skrivit följande, som
tydligt och klart visar sambandet
mellan hans pliktlära och fredslära:
”Frågan igäller alltså icke längre,
huruvida den eviga freden är ett ting eller
<ett oting och huruvida vi icke bedraga oss
i vårt teoretiska omdöme, när vi antaga
det förra, utan vi måste handla så, som
om tinget vore, något som måhända icke
är fallet, och verka för dess
grundläggande och för den konstitution, som synes
oss för detta ändamål dugligast (kanske
alla staters republikanism samt och
synnerligen), för att nå den eviga freden
och göra ett slut på den olycksaliga
krigföring, vilken hitintills alla stater
undantagslöst haft till huvudändamål för sina
•inre anstalter. Och om det senare, d. v. s.
realiserandet av denna avsikt också städse
förbleve en from önskan, så bedraga vi
oss säkerligen icke i antagandet av
maximen att oavlåtligt arbeta i denna
riktning, ty det är plikt.”
För Kant var idén om en
fullkomlig rättsordning i staten en
nödvändig förnuftsidé. Men idén om en
internationell rättsordning var för
honom icke mindre förnuftsbestämd,
och därför skulle det vara
politikernas plikt att ersätta det
mellanfolk-liga våldet med den respekterade
mellanfolkliga rätten. Väl var Kant
medveten om, att förverkligandet av
världsfredsidén ligger i den fjärran
framtiden, men, säger han i bokens
slutord, ’ ’den eviga freden––––––-
är ingen tom idé utan en uppgift,
som så småningom löses och
kommer närmare sitt mål, enär de
tidrymder, under vilka lika framsteg
göras, förmodligen bli allt kortare”
Kant börjar sin avhandling med
sex ”preliminärartiklar” av
följande lydelse:
1) ; ”Intet fredsslut bör få gälla som
sådant, därest det gjorts med ett hemligt
förbehåll av stoff till ett nytt krig.1 ’ *
2) ”Ingen självständig stat (liten
eller stor, det smäller här lika högt) bör
kunna förvärvas av en annan genom arv,
byte, köp eller gåva.”**
* Det tillhör jesuitkasuistiken — säger
Kant — att giva en reservatio mentalis.
Denna reservatio mentalis skulle här
betyda att freden vore endast ett tillfälligt
vapenstillestånd.
** Man får ej betrakta staten som ett
patrimonium. Staten är ett mänskligt
samhälle, varöver endast den själv och
ingen annan förfogar. Kant menar att dess
införl/ivande med en annan stat vore att
upphäva dess egenskap att vara en
moralisk person. För att förstå denna Kantska
tanke måste man ta hänsyn till Kants
lära om statsfördraget. Han följde
härvidlag i mångt och mycket Hobbes åsikt
om det ursprungliga statsfördraget såsom
upphävandet av tillståndet ”bellum
om-nium in omnes ”. Staten innebär att
alla enskilda uppgivit sin i
naturtillståndet obegränsade men just därför föga
tryggade frihet för att i utbyte erhålla
en genom allmänna lagar begränsad och
genom statsmakten skyddad frihet. Det
heAer i ”Rechtslehre ” § 47: ”Dér Akt,
wodurch sich das Volk selbst zu einem
Staate konstituirt, eigéntlieh aber nur die
Idee desselben, nach der die Kechfniässig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
