Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Thorsing, Oscar: Irlands frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLANDS FRIHET
19
är lärorik. Detaljerna falla väl utom ramen för denna artikel, men
grunddragen ge den oundgängliga reliefen åt Irlands nyvunna
frihet.
Det eller de parlament, som nu skola leda Irlands öden äro ej
de första på ön. Före unionen fanns ett sådant, som mot slutet
av 1700-talet förvärvat sig en ganska betydande självständighet
gentemot den engelska kronan och lyckats få de värsta
tvångslagarna för Irland upphävda. Genom att framtvinga unionen av
1800 gjorde Pitt och Castlereagh emellertid slut på denna
utveckling, som inom sig bar möjligheterna till en lösning i godo av de
irländska problemen. Så gott som hela det irländska folket
fördömde unionen. 1799 hade den förkastats av det irländska
parlamentet, och när unionsbillen antogs i januari följande år skedde
det på ett sätt, som Gladstone långt senare betecknade med
uttrycket, "det svartaste skurkstreck i mänsklighetens historia". Det
parlament, som öppnades den 15 januari och efter debatter, som
varade till klockan 10 f. m. den 16, antog billen med 138 röster mot
96, hade undergått betydande förändringar sedan föregående år.
Med mutor och pärsvärdigheter och med lögnaktiga löften hade
engelska regeringen förvärvat de erforderliga rösterna. Henry
Grattan, den vördade parlamentsledamoten, som med så mycken
framgång kämpat för Irlands sak kom direkt från sjukbädden för
att försvara den irländska konstitutionen. Mutorna voro honom
dock överlägsna. Vid dessa män, som sålde Irlands självständighet,
häftar skulden för de liv, som sedan offrades under mer än ett
århundrade i kamp för Irlands frigörelse.
Parlamentet som nu upplöstes hade traditioner ända från Edvard
den I. Där sutto emellertid blott episkopalkyrkans anhängare.
Fram emot mitten av 1700-talet fingo även nonkonformisterna
tillträde men för katolikerna, som voro den stora massan, förblevo
portarna stängda. Det irländska folket kunde ju på intet sätt känna
sig tillfredsställd med denna representation, som blott tillgodosåg
den rika jordägarklassen, invandrarna och erövrarna. Men
katolikerna hade vunnit många förkämpar i parlamentet, bland dem
Grattan, och rörelsen för deras emancipation hade i Th. Wolfe
Tone funnit en kraftfull ledare. Oroligheter som utbröto här och
var på ön, drevo Pitt att 1793 ge katolikerna rösträtt till
parlamentet. Keformen förmådde dock ej stilla upphetsningen och starka
truppbesättningar kastades över på ön. Så utbröt upproret 1798,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
