Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
EttIK HEDÉN
Lundstedt framhåller också att samhället kan vara intresserat av
att hävda vissa individens rättigheter. På den grund kunna rentav
dessa individuella värden bliva sociala värden. Han är ense med
den rådande åskådningen därom att straffet i regeln bör anknyta
sig till en verklig effekt, ett verkligt resultat av den brottsliga
handlingen (en stöld, ett mord e. d.). Ty, säger han, en handlings
absoluta otillåtlighet kan endast inpräglas i det allmänna
medvetandet, om man inser att ett socialt värde (såsom säkerhet till
egendom eller liv) genom denna handling sättes i fara, och detta sker
endast om handlingen verkligen skadat detta värde. Detta inser
vedergällningsteorin, och så till vida — men endast så till vida —
finner Lundstedt något förnuftigt däri. Därför opponerar han
också mot Thyrén, när denne vill göra brottsförsökets straffbarhet
till allmän regel. Dock vill han ej påstå att försöket aldrig bör
straffas, ty i vissa fall kan redan ett försök till brott åstadkomma
en sådan effekt att ett socialt värde angripes. (Han menar kanske
t. ex. att ett — misslyckat — mordförsök kan åstadkomma en
sådan skrämsel att därigenom individens personliga säkerhet måste
anses skadad.)
Prof. Lundstedts andra grundsats innebär, som sagt, att ej
straffets avskräckande utan dess moralbildande verkan är den viktigaste.
Strafflagens verkan ligger, enligt denna synpunkt, först och
främst däri att den är en lag, alltså stadgar straffet som en
regelbunden följd av brottet. Om en tjuv straffades, utan att det fanns
någon strafflag mot tjuveri, så funnes det knappast något som
hindrade honom att nästa dag stjäla på nytt. Ty hans straff
fram-stode då som en ren nyck, vilken nästa gång kunde utebliva.
Strafflagen däremot lär honom uppfatta straff som en nödvändig följd
av tjuvnad. Men därmed har den ännu ej blivit i egentlig mening
moralbildande. Det blir den på följande sätt:
Moralen ensam kan ej göra pliktkänslan tillräckligt stark att
avhålla från onda gärningar, när starka anlag eller lidelser driva
därtill. Men genom strafflagen lär sig människan att förknippa de
där förbjudna onda handlingarna med känslan av lidande, det
lidande som straffet innebär. Därigenom får moralkänslan lättare
att avhålla henne från dessa handlingar. Småningom lär hon sig
därigenom en sådan avsky för dessa handlingar att hon avhåller
sig från dem utan att ens tänka på straffet och strafflidandet.
Härtill kommer ännu en sak. Genom strafflagen få alla (eller det över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
