Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR BÖR STATEN STRAFFA?
38
väldigande flertalet) människor vanan att anse vissa handlingar
såsom helt förkastliga. Även om någon individ själv skulle gripas
av en så stark lust att begå en förbjuden handling att han mister
all avsky däremot, vet han alltså att hans omgivning avskyr
handlingen, och detta verkar givetvis starkt avhållande. På detta sätt
åstadkommes en undermedveten, alltså instinktivt stark motvilja
mot de handlingar vilka strafflagen stämplar som brottsliga.
Vad däremot avskräckningen angår, så kan dess verkan visserligen
ej helt förnekas. Men den inträder endast, då den tilltänkte
brottslingen tror sig behöva frukta för upptäckt. Ja den inträder visst
icke alltid ens då, ty ibland far lidelsen blint fram utan tanke på
följderna. Avskräckningen verkar, säger Lundstedt, endast mot
sådana brott som nödvändigtvis måste vara öppendagliga, såsom
t. ex. Underlätelse att stänga en bod i tid eller värnpliktsvägran.
Ja även i detta fall är avskräckningen en långt svagare drivkraft
än moralen. Detta visas därav att när en person med karaktär
anser en lag, t. ex. värnpliktslagen, omoralisk, så vägrar han fullgöra
den utan att bry sig om straffet. 1 fråga om andra brott kan
avskräckningen på sin höjd medföra att man väntar med brottet, tills
en möjlighet yppar sig att begå det utan upptäckt, och en sådan
möjlighet lär, anser Lundstedt, naturligtvis förr eller senare
upprepade gånger yppa sig.
De praktiska följderna av denna åskådning låta svårligen för
närvarande överskåda sig. Lundstedt framhåller dock ett par. En
gäller samhällsfarliga vaneförbrytare. Samhället står i fråga om
dessa inför ett svårt dilemma: när de fullgjort sitt i lagen
föreskrivna straff, skola de då utsläppas, fast man säkert kan förutse
att de snart skola begå brott igen ? Eller skola de, särskilt vid
upprepat brott, inspärras för längre tid än lagen för dylika brott eljes
föreskriver? Lundstedt svarar: de skola straffas lika med andra
efter för alla gällande lag. Men därutöver böra de för längre eller
kortare tid interneras, utan att dock denna internering får karaktär
av straff; alltså bör den göras så mild som över huvud är möjligt.
En annan följd är viktigare. Den innebär att ingen strafflag
må införas, som icke kan verka moralbildande; alltså måste varje
ny lag stå i stark samklang med folkets moraliska medvetande. Här
är ej blott frågan om folkmajoritetens moraliska medvetande. Även
en ringa minoritet kan göra en lag omöjlig, om den är starkt
övertygad om dess förkastlighet eller onytta. Därav följer att varje
Tiden n:r 1, 1922. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
