Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR BÖR STATEN STRAFFA?
;w
stedt befinner sig därför antagligen på säkrare mark än Thyrén,
när han anser att B icke bör straffas såsom orsak till A :s död utan
för grov och illasinnad försumlighet, ett brott som ingalunda
behöver draga efter sig ett ringare straff än det förra. Samtidigt
äro båda ense om att negativa handlingar i regeln icke böra straffas,
såsom ej heller nu hos oss sker.
I detta sammanhang kan man finna ett nytt exempel på den
bristande logiska klarheten i Thyréns uttryckssätt. Det är just på
tal om negativa handlingar han vänder sig mot åskådningen, att en
juridisk plikt att handla skulle kunna motivera en handlings
straffbarhet; ty först straffbeläggandet, säger han, skapar den juridiska
plikten att handla. Men litet senare talar han dock om ett par fall
där plikten (naturligtvis den juridiska) "bör anses föreligga med
den intensitet att ett straffansvar bör inträda". Här gör han
uppenbart plikten (en sorts rättsplikt) till straffets rättsgrund.
Men i sin första svarsskrift (sid. 39) förklarar han sig tvärtom
på det senaste stället ha sagt att "plikten uppställes just genom
straff budet". Alltså, när den store straff rättsläraren säger att
plikten orsakar straffansvaret, så har han enligt egen uppgift sagt
att straffansvaret orsakar plikten. Det var ju väl för mänskligheten
att Lundstedt fick honom att tala om det.
Lundstedts andra huvudprincip, den om straffets moralbildande
uppgift, får också av Thyrén en mycket hånfull kritik.
Thyrén uppsätter ju däremot framför allt avskräckningsprincipen.
Men egendomligt nog vill han icke veta av det mest avskräckande
straffet, nämligen dödsstraffet, vilket han ju varit med om att
avskaffa. Han antager likväl, att om man införde dödsstraff för
tjuvnad, så skulle tjuvnadsbrotten ofantligt avtaga. Men han tror
saken ligga annorlunda till, då det gäller mord. De som äro så
förhärdade eller, vid brottstillfället, så lidelsefulla att de ej låta
avskräcka sig av livstids straffarbete — vilket ju skulle kvarstå som
straff för mord — lära heller icke låta avskräcka sig av dödsstraff.
Så långt är hans resonemang logiskt. Men han tillägger, oövertänkt
nog, att i fråga om tjuvnad dödsstraff skulle verka mer avskräckande
än livstids frihetsförlust. På denna logiska blotta har Lundstedt
genast slagit ner. Det är ju alldeles uppenbart att om en tjuv är
så lidelsefull eller förhärdad att han ej bryr sig om livstids
straffarbete, så bryr han sig ej heller om dödsstraffet. En tjuv må i
regeln vara mindre lidelsefull eller förhärdad än en mördare, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
