- Project Runeberg -  Tiden / Fjortonde årgången. 1922 /
43

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VARFÖR BÖR STATEN STRAFFA?

48

lagöverträdelser förekommit — naturligtvis vida fler än som
beivrats. Dessutom ha lagarne framför allt uppammat skicklighet att
kringgå dem. Man har exempelvis, när man i tryck talat för myteri,
stavat detta ord "m.....i", man har, när man citerat
resolutioner för storstrejk och mobiliseringsstrejk, skrivit: "storstrejk
och .... strejk". Man har med andra ord gjort som korpralen,
vilken vart förbjuden att säga "Fan annamme er!" till sin trupp
och alltså i stället sade: "Gud välsigne er, ni förstår vad jag
menar!" Är samhället, och speciellt lagens helgd, att lyckönska till
det resultatet?

Avskräckningsprincipen måste te sig mer och mer främmande för
nutidens demokratiska samhällen vilkas offentliga liv ju är byggt
på grundsatsen: styrelse med de styrdas samtycke. Den måste förr
eller senare vandra samma väg som vedergällningsläran. I
åskådningen om strafflagen som moralbildande kraft synes den just ha
fått den tarvade efterträdaren. Denna åskådning är principiellt
human, medan avskräckningsteorin är principiellt brutal. Dock
försummar den ingalunda samhällsskyddet. Den fasthåller mycket
bestämt skillnaden mellan brottsliga och icke brottsliga handlingar,
den inskärper gärningens ansvar. Den är rentav mindre human
än dess förespråkare egentligen skulle önska; dessa se nämligen med
ovilja att den offentliga moralbildningen ännu ej kan ske utan att
åtföljas av strafflidande. Men den pekar framåt. Får strafflagens
moralbildande kraft tillräckligt länge verka, så kan man våga
hoppas att en gång — särskilt om man kan bliva av med den lilla skaran
svåra vanebrottslingar — all strafflag skall bliva obehövlig. Kanske
kommer närmast straffet att enligt rättsmoralisternas princip
ersättas med gottgörelse för gjord skada. Kanske behöver till sist ej
ens denna gottgörelse uttagas medels statstvång. Att nå detta mål
blir icke lätt. Men det är ett mål så högt att det, omöjligt eller ej,
måste hävdas och eftersträvas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1922/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free