Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Händelser och spörsmål - Cannesmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r>8
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
"Blott i den mån, som Europas ekonomiska liv återtager ett normalt förlopp
kunna några skadeståndsbestämmelser över huvud spela" lyder den andra med
starkare tonvikt förkunnade satsen. Nu ha väl många före Lloyd George sagt
och sagt om dessa saker. Men ingen har förut kunnat göra praktisk politik
därav. Det går ej alltid som i sagorna. Emellanåt finner kejsaren själv, att
han är naken.
Att skadeståndsprogrammet ej förr reviderats sammanhänger med de djupa
politiska motsättningar, som skilja de bägge mäktigaste allierade makterna åt.
Och dessa motsättningar vila i sin tur på grundväsentligen olika utgångspunkter
för uppträdandet inom det europeiska systemet. Det räcker ej att säga, att
den ena i avskild förnämitet kan betrakta Europas split och kiv från ovan och
låta blicken glida förbi störande politiska råmärken, att den andra ständigt
har dem för ögonen och ständigt måste skifta klädnad, när de förändras.
Olikheterna i de bägge staternas ekonomiska intressen i Europa måste även
och kanske främst betonas. Förhandlingarna i Cannes och åtföljande händelser
ha med all önskvärd tydlighet bragt dessa förhållanden i ljuset. Den engelska
utgångspunkten var den ekonomiska depressionen, uppgiften att söka en utväg
därur. Visserligen skulle skadeståndsfrågan behandlas, men blott i den mån
detta var nödvändigt för att lösa den mera allmänna uppgiften och i den mån
Lloyd George behövde Frankrikes bistånd för sina planer. Det allt uppslukande
intresset för de franska underhandlarna var att få skadeståndsfrågan ordnad
på ett välbetänkt sätt. I den mån man finge garantier för att så skedde, var
man naturligtvis intresserad av den allmänna uppgiften. Lloyd George börjar
med att förklara att de bägge frågorna voro oupplösligt förenade. Den enas
lösning skulle med slutsatsens nödvändighet följa på den andras. Garantier
utlovades till och med i form av ett fördrag men följden blev blott den att
Briand avgick.
Uppränningen till mötet i Cannes, om man nu kan tala om en sådan, går
tillbaka till tyska regeringens not i slutet på det gångna året, där det sades,
att Tyskland såg sig urståndsatt att fullgöra de inbetalningar som förföllo den
15 jan. resp. 15 febr. detta år. Skadeståndskommissionen nekade att godtaga
regeringens omöjlighetsförklaringar under hänvisning till den tyska industrin,
som visade sig ha fullt upp med sysselsättning, under det att industrierna i
många av de allierade och neutrala länderna stodo stilla. Befunno sig de tyska
statsfinanserna i ett prekärt läge berodde detta snarare på en dåligt förd
finanspolitik än på omöjligheten att utvinna mera av den tyska
nationalförmögenheten. Emellertid kunde man ej undgå att se hurusom de ständiga
skadeståndskriserna, senast markerad av markkursens våldsamma nedgång, kraftigt
bidrogo till den allmänna osäkerheten inom det ekonomiska livet. Det gällde
sålunda att så fort som möjligt bringa klarhet i situationen. Som man minns
sammanträffade Lloyd George och Briand i London utan att dock kunna
fastställa ett bestämt program för vidare underhandlingar. Lloyd Georgens
planer på en allmän europeisk konferens skymtade fram, under det att man
från fransk sida betonade nödvändigheten av att kontrollera den tyska
finanspolitiken och att med enig front möta varje försök av Tyskland att draga sig
undan sina betalningsplikter. Man enades slutligen om att högsta rådet skulle
sammanträffa i Cannes i början på detta år. Förhandlingarna i Cannes skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
