Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Händelser och spörsmål - Tysklands oavhängiga socialdemokrati och arbetarklassens enighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Från en del håll påstods gentemot Hilferding att denna frivilliga väg
skulle kosta de oavhängiga deras egen uppfattning. Helt andra toner anslogo
också t. ex. Ledebour, Crispien, Dittmann, Zubeil, Luise Zietz samt en rad andra
kongressdeltagare. Av de mera betydande krafterna inom partiet var det
egentligen endast Hilferding, som krävde ett frivilligt aktivt enighetsarbete.
De på motsatta sidan anförde att icke en partikongress eller några partiledare
utan massan själv skall skapa enigheten. Att mäktiga ledarepersoner oavsett
massans vilja kunna vara avgörande hinder för enigheten, det glömde dessa
obenägna herrar att ens antyda.
I fortsättningen av sitt anförande, som utan tvivel var kongressens mest
betydande, invände Hilferding mot de talrika stämmor, som voro rädda för
att majoritetssocialisterna med sitt mycket större medlemsantal, med sin
stabila partiapparat skulle efter ett fullbordat enighetsverk alldeles trycka ner
de oavhängigas speciella meningar: Vi lia ingen fruktan för numerisk
överlägsenhet eller för stora partiapparater, ty den historiska utvecklingen är i
förbund med oss.
Deklamationer för enighet fattades icke på kongressen. Nästan varje talare
hade en sådan att komma med. Men man frapperas ovillkorligen av den nästan
absoluta frånvaron av positiva uppslag till den efterlängtade enighetens
vinnande. Frånvaron av verkligt positiva linjer i den fråga, som dock var erkänd
såsom kongressens huvudfråga, gör, att man tvivlande skakar på huvudet åt
allt självberöm, som flödar i den oavhängiga pressen. En annan uppfattning
av kongressen kan man förvisso endast ha, om man i likhet med Leipziger
Volkzeitungs redaktör Hans Block anser denna brist på positiv inriktning
såsom det egentligen genialaste och finaste i all socialistisk politik.
Kan man således icke med hänsyn till frågan om enigheten på kongressen»
debetsida uppföra någon mera betydande post så är det säkert att man på
kreditsidan har en sådan av stor vikt att beakta: ställningen till
koalitions-politilcen.
I det enhälligt beslutade manifestet avböjes kategoriskt ? ’varje
regeringskoalition med borgerliga partier". En stor del av kongressens anföranden —
dock icke Hilferdings — gick ut på detsamma, och Dittmann kunde i sitt
avslutningstal under stormande bifall från kongressens sida såsom ett av
partidagens viktiga resultat angiva: Vi avvisa Jcoalitionspolitiken.
Så länge icke det oavhängiga partiet ännu en gång justerat sin uppfattning
i denna viktiga punkt finnes ett avgörande hinder för den tyska
arbetareklassens enighet. Och det måste sägas: Just nu skulle det vara till verklig skada
för Tysklands arbetareklass om enighet skulle vinnas på grundvalen av
koalitionspolitikens uppgivande. I en artikel i Vorwärts den 18 januari klargör
Eduard Bernstein på ett absolut oangripbart sätt vad som i detta avseende är
till nytta eller skada för arbetareklassen.
Bern stein påminner om att hela det tyska proletariatet är enigt om att
skydda den tyska republiken. Detta går icke endast med yttre maktmedel.
Man måste sörja för att republiken lever och utvecklar sig. Detta är endast
möjligt om den har en regering som passar till dess väsen och som knyter
folkets massa fast vid densamma.
Uppgiften för alla, som sträva efter att vidmakthålla republiken livs- och
uiveeklingsduglig, måste därför, i den mån det rör sig om regeringsbildningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
