Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1922 - Händelser och spörsmål - Ekonomi och vidskepelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
— men priset i England är icke detsamma, ty de danska lantmännen ha med
energi och kooperation lärt engelsmännen vad danish bacon är, och därför ha
de en god och lönande avsättning därav, medan de svenska suttit bak sina
stuguknutar och sänt böner till himmelen om underverk och till riksdagen om
politiska trollkonster. Varför exporten är nere — ja, det synes icke alls ha
intresserat motionärerna, de inregistrera saken såsom en självklarhet, medan
den i själva verket borde mana till arbete för att rycka det svenska lantbruket
ur dess ekonomiska passivitet. Och både de och andra motionärer tala om
de "höga produktionskostnaderna’ \ då de dock måste förstå, att
produktionskostnaderna helt enkelt skola anpassa sig till priserna och också göra det, blott
man underlåter att politisera för mycket. Det är uppenbart, att
produktionskostnaderna — d. v. s. priset på produktionsmedel av alla slag — icke Tean
stå över de produktpriser, som skola betala dem. När dessa senare priser
sjunka till ett visst läge, sjunka även de förra i motsvarande grad, emedan de
ju eljest icke kunna finna användning. Men så länge, som man söker politisera
fram högre priser än de naturliga på produkterna, så länge sträva även
produktionsmedlens priser att hålla sig uppe. I detta faktum ligger
förklaringen till att det svenska lantbruket kommit så mycket kortare väg i sin
anpassning till det nya prisläget än det danska. Och så länge det håller på
med sin vidskepelse, så länge kommer det att ha svårigheter. Endast rationellt
ekonomiskt handlande kan lyfta det därur.
Det var tydligen i insikten härom, som riksdagen så snävt som skedde
avfärdade motionerna om fortsatt statsgaranti för sockerproduktionen. Ty att
riksdagen i fjol bestämt uttalade, att det vore sista året garanti beviljades,
avskräckte naturligtvis alldeles icke kvacksalvarna från att ändå motionera om sådan
även i år. På grund av den betydliga arealökningen och den rika skörden i fjol,
vilka åstadkommit att sockerbolaget låg med ett lager av c :a 85,000 tons råsocker
utöver konsumtionsårets behov1), var bolaget naturligtvis alldeles ointresserat för
odlingen i år. Man ville helt enkelt inte ha mer än c:a 15,000 hektar besådda,
mot 42,000 i fjol, och det kan man få även med ett mycket lågt betpris, ty
det måste ju betyda att betodling bedrives blott på den allra gynnsammaste
jorden. Men ej heller detta hindrade att en kraftig motionering och propaganda
sattes in, avseende att få garanterat ett visst bet- och sockerpris även för årets
skörd. Och självfallet var det egentligen icke av intresse för sockerbolaget och
betodlarna man krävde garanti, utan av intresse för arbetarna. De skulle bli
arbetslösa om icke garantin gavs — som om arbetslösheten skulle bli mindre om
odlingen sänktes till en tredjedel av fjolårets med garanti än om den sänktes
lika mycket utan! Resultatet av en ny garanti kunde ju icke lia blivit annat,
än att det nuvarande abnorma tillståndet, med ett statsgaranterat sockerpris
långt över världsmarknadspriset inclusive tull, skulle förlängts ända in på år
1924; att sedan åtskilliga industrier, choklad- och konfektyrindustrin, brottas
med betydande svårigheter och delvis (t. ex. fabriken Tomten) fått flytta
utanför landets gränser på grund av det orimligt höga sockerpriset, och att
konsumtionen av socker av samma skäl är pressad långt under sin naturliga
kapacitet, vägde alldeles icke så tungt! Till och med agronomen Nannessons
produktionskostnadskalkyler voro ute och vandrade igen; ja, glömsk av hur
*) Se Tiden 1921, s. 371 o. f j.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
